Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När pusslet går ihop

Annons

Det finns händelser som i stunden verkar ologiska, men som i backspegeln ter sig glasklara och fulla av mening. Tisdagen den 17 juni 2008 röstade Sveriges riksdag ja till att låta Försvarets radioanstalt, FRA, avlyssna våra telefoner och läsa våra mejl. I ett enda klubbslag försvann en stor del av vår personliga integritet. Beslutet röstades igenom med knapp majoritet efter en opinionsstorm som fått regeringen att vackla. En hastigt hopsydd kompromiss avgjorde. Flera borgerliga ledamöter som profilerat sig hårt på personlig frihet hade hotat fälla förslaget. Bland dem den unga centerpartisten Annie Johansson, numera Lööf. Tillsammans med partikollegan Fredrick Federley hade hon gång på gång frågat försvarsminister Sten Tolgfors (M) varför? Varför ska vi anta en lag som är så stor och vid och bred, så dyr och så integritetskränkande? Varför inte begränsa den till att gälla särskild information efter domstolsbeslut? De fick inga riktiga svar. Mest hummanden.

Nu vet vi varför. Den brittiska journalisten Duncan Campbell har granskat underrättelsetjänster i flera decennier. När han fick se visselblåsaren Edward Snowdens dokument om Sverige föll pusselbitarna på plats. Campbell är övertygad om att Sverige under perioden 2007-2008 arbetade ihop med USA och Storbritannien om en plan som gick ut på att skapa nya lagar för massövervakning på nätet.

FRA-lagen kom ungefär samtidigt som den så kallade Fisa Amendment Act i USA, som öppnade för avlyssning av den amerikanska delen av internettrafiken. I Storbritannien föreslogs liknande lagar i samma veva, men de stoppades. Det förekom övervakning av internet även innan de nya lagarna kom, men i mycket mindre skala och med mycket lägre kapacitet.

Det är mycket sannolikt att Sten Tolgfors företrädare på försvarsministerposten, Mikael Odenberg (M), redan 2007 när han presenterade sitt förslag hade förbundit sig att driva igenom FRA-lagen. Kanske var det därför han så hårdnackat vägrade ändra en enda stavelse i förslaget. Ett löfte till storebror i väst är inget man bryter för ett gäng unga bråkstakars skull.

Partipiskorna ven inför FRA-omröstningen. Flera politiker har vittnat om mer eller mindre uttalade hot. Folkpartisten Camilla Lindberg var den enda som till slut röstade mot sitt parti. Birgitta Ohlsson (FP) lade ner sin röst. Annie Johansson och Fredrick Federley gav upp och röstade ja. Federley grät i talarstolen efteråt. Nyligen har han sagt att han hela tiden varit övertygad om att Sverige samarbetade med USA om FRA-lagen. Skälen var helt enkelt för svaga för att motivera kostnaderna och integritetsintrånget. Vad Annie Lööf, före detta Johansson, tycker och tänker vet vi inte. Hon är ju numera partiledare och åtminstone för tillfället oskadliggjord som kritiker.

Det var mycket som föll på plats när de hemliga dokumenten om Sveriges inblandning avslöjades. Plötsligt blev det förståeligt att den svenska regeringen inte deltog i protesterna mot USA:s massövervakning. Sverige var ju medskyldigt. Det blev också begripligt att Carl Bildt tillsammans med sin brittiske kollega William Hague stoppade EU från att ställa kritiska frågor till USA om underrättelsetjänsten NSA. Det var ren självbevarelsedrift. Bildt försökte helt enkelt mörka Sveriges inblandning i övervakningen. Vi förstår också bättre varför Fredrik Reinfeldt vägrade ta upp NSA-skandalen under Barack Obamas besök i Sverige. Han var ju Obamas högra hand.

Och tänka sig, snart sex år efteråt fick vi också en förklaring till varför alliansen valde att publicera en artikel på DN Debatt om skattesänkningar för "fattiga pensionärer" just denna dag, den 17 juni 2008, då de röstade bort en betydande del av svenska folkets integritet i riksdagen. Debattartikeln fick stort genomslag i nyheterna. En uppvisning i konsten att dra uppmärksamhet från något olustigt och rikta den mot något positivt.

I grunden är det lätt att tycka att ändamålet helgar medlen. Om det kan förhindra ett nytt elfte september är det kanske värt att släppa kontrollen och låta världens underrättelsetjänster avlyssna vår vardag. Men det kusliga är att det kommer mer och mer uppgifter om att NSA:s insamling av ofattbara mängder metadata om vem som ringer eller skickar mejl till vem, inte gör någon nytta. En rapport från New America Foundation visar att de flesta terrorplaner som stoppats har avslöjats genom tips från allmänheten, infiltration eller riktade polisinsatser. Massövervakningen har nästan inte tillfört någonting i jakten på terrorister.

Så varför hörs det inga protester? Ska vi bara acceptera Edward Snowdens krassa konstaterande i sitt tal på juldagen: "Barn som föds i dag kommer aldrig att veta vad personlig integritet är"