Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När papperstigrar blåser bort

Estrad Norr: Blåsa hit och blåsa dit Av: Isa Schöier, regi: Karin Kickan Holmberg, musik: Lars Ericsson, scenografi: Jens Gustavsson, mask och kostym: Cajsa Jackson, medverkande: Ellen Hennig, Tomas Engström och Lars Ericsson

Annons

Ett barn, en tjock tant, en napptjuv och en tiger. I går var barn från förskolan Balders hage publik när Estrad Norrs nya pjäs för fyraåringar hade urpremiär. I publiken fanns också dramatikern Isa Schöier som såg sin text bli till teater. Det är väldigt kul att Estrad Norr satsar på nyskriven dramatik för barn och ungdom, jag hoppas att det är något som den nya ledningen fortsätter med. Det är också kul att man valt att rikta in sig specifikt på fyraåringarna – åldersspannet är oftast större än så av praktiska skäl.

Isa Schöiers text leker med orden: bakom Tomas Engströms randiga tiger kan man som vuxen ana begreppet papperstiger – något som ser farligt ut men inte är det. Det är också det som är kärnan i Isa Schöiers pjäs: rädslor och hur man utmanar dem. Är blåsten farlig? Kan man kontrollera allt? Stoppa vinden i en burk och skruva åt locket? Eller måste man faktiskt testa sina rädslor, släppa ut vinden ur en burk och låta tjocka tanten flyga hem till sin tiger? Blir världen mindre farlig med en napp? Att det just är blåsten som är farlig är också fint symboliskt – den stillastående luften, det osynliga ingentinget i rörelse är det farliga.

Karin Kickan Holmberg har valt den för målgruppen lätt igenkänningsbara utklädningsleken som form: neutrala blåställ gör det lätt att snabbt bli till tant, tiger eller napptjuv. Lars Ericssons varierade musik smälter fint in i helheten. Tyngdpunkten i skådespeleriet ligger nära golvet, där publiken befinner sig. Bäst tycker jag om pjäsen i sina berättande delar, där texten får spritt spelrum, får bära tanter över hustak för mitt inre öga. Jag skulle önska att man stannade till lite mer så, med än tydligare tempoväxlingar, nu tycker jag att ensemblen går lite för snabbt i mål. Men det gissar jag kan rätta till sig eftersom. Premiärpubliken var tydligt med på noterna: stora skratt möter de motvindskämpande skådespelarna i öppningsscenen, frågor och kommentarer från barnens sida visar på stort engagemang.