Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När det värsta tänkbara händer

/
  • Ingrid Elfberg är född och uppvuxen i Östersund men numera bosatt  i Göteborg. I dag utkommer hennes debutroman ”Gud som haver”. Åsa Eriksson Ahnfelt har läst den.Foto: Jenny Segerfelt

Den som rör mitt barn, den dödar jag. Alla föräldrar har nog tänkt tanken. Men de flesta av oss har aldrig behövt hamna i en situation, där någon faktiskt utsätter vårt barn för övergrepp och väcker den besinningslösa ilskan och hämndlystnaden i oss.

Annons

Eva Seger, huvudperson i debuterande Ingrid Elfbergs roman ”Gud som haver”, får uppleva just detta. Hon lämnar sin tvååring Sebastian utan uppsikt i sandlådan en liten stund. Sebastian förs bort av en okänd och återfinns senare med sönderrivna kläder och tydliga tecken på att ha blivit sexuellt utnyttjad. Han hittas av förskolläraren Mattias, som genast blir polisens huvudmisstänkte och även döms för brottet.

Eva kämpar för att hjälpa Sebastian att komma över sitt trauma, och med sina egna skuldkänslor för att ha lämnat honom ensam. Samtidigt känner hon på sig att det är något som inte stämmer, och när hon får ett brev från Mattias inifrån fängelset där han betygar sin oskuld börjar hon göra egna efterforskningar.

Både polisen och den övriga omgivningen ställer sig oförstående, men Eva ger sig inte och till slut lyckas hon också hitta den verklige förövaren – som får sona sitt brott, om än inte i fängelset.

Ingrid Elfberg är en stilsäker debutant och ”Gud som haver” är en spänningsroman med mycket

nerv och när- varo. Eva Seger skildras

trovärdigt som en vanlig små-barnsmamma ur medelklassen, rak och öppen men kanske lite naiv. Evas make Carl och medlemmarna av hans nyrika familj är möjligen något mer karikerade.

Sexuella övergrepp begås inom alla samhällsklasser och en tjusig yta är ingen garanti för att allt står rätt till i en människas inre. Ingrid Elfberg lägger ut villospår som pekar åt flera olika håll inom familjen Segers ”fina” bekantskapskrets. Jag är inte riktigt tillfreds med att de lösa trådarna inte nystas upp och reds ut i slutänden. De skickligaste deckarförfattarna brukar se till att man får en förklaring till att de som betedde sig misstänkt, men faktiskt var oskyldiga, gjorde som de gjorde.

Jag hänger också upp mig på att Ingrid Elfberg konsekvent skriver ”dom” i stället för ”de” och ”dem”. Syftet är säkert att göra texten lättläst, men för mig fungerar det precis tvärtom, jag fastnar varenda gång. Är jag omodern, eller?

I övrigt har jag få invändningar mot ”Gud som haver”, en debutbok som står sig bra i konkurrens med alla andra i den enorma floden av deckare som sköljer över oss.

Förlaget tror stenhårt på Ingrid Elfberg och har redan kontrakterat henne för en uppföljare. Och häromdagen köpte ett tyskt förlag rättigheterna – efter budgivning – till ”Gud som haver” redan innan den kommit ut i Sverige.

Jag tror de gör alldeles rätt. Debuten lovar gott.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok – så skriv på, Ingrid!

Mer läsning

Annons