Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När det inre livet blir dramat

Pija Lindenbaum"Ska vi va?"
(raben&sjögren)

Annons

Scenbilden är en radhusfamilj med ett barn i förskoleåldern, Flisan. Det är en lugn morgon, kanske lördag-söndag. Pappa, orakad och lätt överviktig, står beredd med hyveln, sen ska han ta itu med tvätten. Flisan i pyjamas spetsar på att prova sin nya sax i lugn och ro. Då händer det vi alla känner igen. Något ovälkommet tränger sig på och stör. Det är Berit granntjejen, som pickar på altandörren, klädd för utelek och frustande av påhittiga förslag. Inte ens en extrapinne till Flisan ifall de ska peta på saker, lockar. Berit blir utmotad fast mamma hejar på. När Flisan demonstrativt låtsasvilar på soffan och blundar med ett öga, verkar Berit äntligen ha fått nog och sticker iväg med Flisans katt. Ett noll till Flisan men nu får pappa för sig det vanliga när solen skiner. Flisan måste ut och leka, anser han. Klippa papper i blåst går dåligt, Flisan tjurar men avvisar bestämt Berits hjälpsamhet. Kampen böljar fram och tillbaka och Flisan framhärdar. Hon vill vara själv. Nästa morgon känns saxen inte ny längre och alla innelekar förbrukade. Det regnar visserligen men Flisan tar galonisar och en pinne för att kolla lite. Nu är rollerna omvända. Det är Flisans tur att fråga Ska vi va? och flickorna hittar varandra i skapande och äventyrliga lekar ute och inne. Man ger och tar. Berit får hålla katten Mirre och det gör ingenting att hon slösar på tejpen. Det finns en rulle till. Flisan är ju bäst på att klippa och säger kanske, när Berit frågar om hon kan klippa en grävmaskin.

Hela skeendet berättas i bild, där varje ansiktsuttryck och detalj är betydelsefull. Att ensamleken blir trist och att saxen tappat sin attraktion syns i Flisans uppgivna kroppsspråk och håglöst tomma ögon. Mamma och pappa har inget att tillföra, de bryr sig bara om varandra och sitt eget projekt, ett jäsande brödbak på bänken. Tonårskillen Stor-Kevin som synts i berättelsens periferi, är inte särskilt intresserad av omgivningen där han sitter med sin snälla hund och deppar men i Berits och Flisans fantasi får han symbolisera det farliga som de springande måste rädda sig ifrån.

Texten är genialiskt enkel i sin spegling av Flisans inre liv genom hela dramat. Det är hennes upplevelse och sinnesstämning som förmedlas och kryddas med förnumstiga kommentarer och tankar. På ett barns nivå men samtidigt är det allmängiltiga och ålderslösa närvarande. Hos Pija Lindenbaum står bilderbokskonsten på topp och "Ska vi va?" är kanske hennes allra bästa.