Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När bio, kondis och danskväll var själva meningen med livet

Annons

I Anneli Jordahls senaste roman med den otympligt långa, men samtidigt lite eggande titeln Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona förflyttas vi ett drygt halvsekel tillbaka i tiden, till det sena 50-talet, och med miljön verklighetstroget förlagd till Östersund.

17-åriga Mona står i begrepp att bryta upp från sin lantliga tillvaro och uppväxtmiljö i en liten by i Dalarna för att börja sitt vuxenliv i storstaden Östersund, där hon fått tjänst som hembiträde i en barnfamilj med förvärvsarbetande föräldrar.

Mona är på väg att förverkliga sin ungflicksdröm; att tjäna egna pengar, få rå sig själv, leva modernt stadsliv och kanske möta den stora kärleken. Östersund, det är ju nästan som Manhattan i New York, drömmer Mona. Att sätta ner klacken på Stortorget i Östersund måste nästan kännas som att stå på Times Square i New York . . .

Med en hel 50-talsgarderob packad i resväskan, en symaskin i gåva från mormor och Stora kokboken omtänksamt införskaffad av mamma sätter sig Mona på tåget mot Sveriges konditoritätaste stad, full av stiliga militärer och många danspalats att möta dem på.

När ungflicksdrömmarna möter verkligheten är det förstås åtskilligt som går i kras, men där de romantiska dimmorna skingras träder också träffsäkra miljö- och tidsbilder fram av 50-talets hem- och kondisinteriörer. Hos Ove och Britt, där Mona ska sköta hushållet och passa barn finns moderniteter som kylskåp, dammsugare och grammofon, på kondiset matar man en jukebox för att få lyssna på den senaste slagdängan.

Det finns rent häpnadsväckande saker som man skulle kunna skriva hem till mor och far om, men det blir det liksom inte tid till. Dagarna rinner iväg fulla av nya upplevelser och vad skulle för övrigt mor med sin gudstro och förankring i Frälsningsarmén tycka om dansen och kafélivet i staden? Fast paketen med mat och kläder hemifrån är förstås välkomna.

Romanens Mona står mitt i en brytningstid när moderniteten snabbt vinner mark och staden lockar landsbygdens unga mer än någonsin. Personligen befinner sig Mona i ett skede där bio, kondis och dans blir liksom meningen med livet.

Det är en tid när jazzdiggare och rockmusikens supportrar utkämpar en strid som handlar om mycket mer än musikstilen, snarast rör det sig om själva livsstilen. Mona kommer att tillhöra den förstnämnda kategorin, vilket faktiskt styr några av hennes viktiga tidiga vägval. Harold med sina jazzmusikerdrömmar är ett av dem, den tafatt kantiga och ordkarga drömprinsen, som inte lyckas leva upp till varken sin roll som framgångsrik jazzmusiker eller pappa. Mona blir före p-pillrens och den legaliserade abortens tid, ensamstående mamma med försörjningsansvar.

Berättartekniskt komplicerar Anneli Jordahl sin framställning genom att låta flera berättarröster framträda men även genom att med ett senare tidsperspektiv i ordknapp dialogform låta mor och dotter kommentera den här tiden och vad som närmast följde.

Men en levande tidsskildring är det och miljöerna omisskännligt doftande av 50-talets Östersund med alla sina kondis, biografer och dansställen.