Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Något i hästväg

/
  • Publiken var på danshumör och såg till att kommunikationen på konserten inte var enkelriktad.
  • Martin Elisson avverkar texter om förlorade drömmar och svårmod ovan en matta av punkigt väsen som hans medmusikanter i Hästpojken frammanar. Foto: Mattias Pettersson

I fredags kväll var det dags för Club Corazons första spelning för säsongen. Sen kväll i Teaterkällaren med det inkörda konceptet fritidsgård för vuxna fungerade bra som alltid. Hästpojken var bandet för kvällen, en efterlängtad bokning för arrangörerna, och även för publiken att döma av stämningen.

Annons

Publiktillströmningen talar för en bra start för klubben och besökarna dansar igång till bakgrundspopen timmen innan konserten börjar. När bandet går upp och slår första ackordet på pianot sluter även den resterande sittande publiken upp framför scenen. Martin Elisson intar position längst fram, lutar sig fram i vit skjorta med tillhörande röd gerbera, rasslar igång sin punkiga stämma och sjunger ut om det svåra och olösta.

Det går vidare, låtarna känns ganska kortfattade och löser av varandra till ett jämt drag. Emellanåt får vi höra ett ”Tack ska ni ha”, men även om bandet ger ett ganska avmätt intryck är det svårt att inte ryckas med och trivas bra. Och visst, de lättar också upp det med ögonskugga, några studs och lite vinterfestivalprat.

Martin Ellison berömmer sina medmusikanter som världens bästa och de spelar på bra, trummorna är på hela tiden och pianot får det utrymme som det bör. Att sången försvinner lite i massan av de andra instrumenten känns som en del av stilen, men det är också synd för texterna förtjänar att höras lite mer, i alla fall ibland.

Publiken är inte svår att få med, att säga att det är inbitna fans som står framför scenen är nog att ta i, men i någon textrad kan de flesta sjunga med ett tag i alla fall. När sedan P3-hiten ”Gitarrer & bas, trummor & hat” drar igång utökas det till hela refränger.

Plötsligt, och för tidigt, tackar de för sig och går av scenen. Strax är de dock tillbaka och spelar vad som känns som ett andra set, med fler igenkännbara låtar, mer driv och energi. Ännu en gång känns det som om de tackar för sig för tidigt när sista tonen i ”Caligula” klingat ut och scenen lämnas tom.

Hästpojken känns lite hastiga och svåråtkomliga, men kanske måste inte alla bjuda på sig själva hela tiden för att det ska räcka till. Det är inte perfekt och inte heller enkelt, och det är väl i sig helt okej det med.

Mer läsning

Annons