Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nadine Gordimer, drottning på mässan

Det finns alltid celebriteter och en är alltid störst av alla. I år är det Nadine Gordimer som är drottning på bokmässan.

Annons

På årets bokmässa med temat Afrika dominerar de kvinnliga författarna med rötter i något av Afrikas många länder. De är oftast utbildade och även bosatta i västvärlden men bemöter med sitt skapande de stereotyper om Afrika som producerats av västerländska författare och journalister. Jag tänker på schablonbilden: krig, svältande barn, lata och polygama män och så safaris förstås.

Det finns lika många Afrika som det finns afrikaner och alla har en historia att berätta och de har en stark tradition och övning i att berätta. Tyvärr har inte många råd att köpa böcker i hemländerna.

Nadine Gordimer är drottningen på årets bokmässa. Kön till hennes samtal med Afrikakännaren Per Wästberg var enorm.

Hon har alltid bott i Sydafrika, Johannesburg och kämpade för de svartas rättigheter under apartheid samtidigt som hon skrev skönlitteratur och belönades med all världens prestigepriser, även Nobelpriset.

Per Wästbergs infallsvinkel var före och efter Nelson Mandelas frigivning och apartheidsystemets fall: Hon skrev ju som om censur inte fanns, hon var involverad i rättegångar och bodde och bor i en av världens farligaste städer med en befolkning lika stor som Sveriges, var hon inte rädd?

– Nej, svarade Nadine Gordmier, det fanns inte tid. Man gör det man måste. Nu 20 år efteråt, då allt förändrats, är jag äldre och mognare. Förstår att vi var naiva, en så stor förändring tar tid. Det kommer besvikelser, en oerhört materialistisk tid. Korruption, våld. Men man måste förstå denna desire to have more… För andra samhällen har det tagit flera hundra år att uppnå demokrati, Sydafrika har haft 20 år. Vi har gjort framsteg men jämställdhet mellan vita och svarta tar minst en generation.

Hur mycket följer hon den afrikanska litteraturen?

– Ta tjugo böcker, det är samma bok. De unga tänker mycket på sin image men Afrika är mänsklighetens vagga, det är livets bok de skriver. Exillitteraturen är inte lika hotad som de författare som finns inne i Afrika. Det finns problem, ett är de många olika språken och kulturerna. Också en rikedom, men universiteten och biblioteken är dåliga.

Per Wästberg talar om hennes mod och hon avslutar i största ödmjukhet:

– Min insats är liten. Man kan inte luta sig tillbaka och se korruption och mutor öka. Jag är optimistisk realist. Vi slog trots allt apartheidregimen.

Nadine Gordimers råd till publiken och presumtiva författare lyder:

– Prata inte så mycket, gör vad du ska! Skrivarkurser? Värdelöst! Läs istället!

Efter seminariet trängs vi ytterligare en gång, nu för att skriva på hennes statement om yttrandefrihet i Sydafrika.

Britt Jakobsson