Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mytologisk högstadierealism

/
  • Länsteaterns nya skolpjäs Apberget  gör lyckade lån ur grekisk-romersk mytologi för att berätta om högstadiemetamorfoser.

Jenny och Dafne är ”friends for-ever”. Dafne är rätt och Jenny får hänga på.

Annons

Alla lyssnar på Dafne, röstar på henne och ingen annan har så snygga kläder. Men när de två hamnar i olika klasser i sjuan förändras allt. Igår hade länsteaterns nya pjäs för sexor, sjuor och åttor premiär. Det är roligt att ha en länsteater som satsar så på högkvalitativ teater för unga som Jämtlands läns teater gör.

Anders Duus Apberget är inte riktigt samma rasande dramatiska resa som de senaste årens Rasmus Lindberg-pjäser ”Dan då dan dog” och ”Förödelsedagsbarnet” men riktigt välskriven och lekfullt regisserad dramatik med många bottnar och mycket humor som tar det livsavgörande i att vara tolv eller kanske tretton år på stort allvar.

Sigyn Stenqvists snygga scenografi för oss rakt in i högstadiekorridorernas bultande, ömma hjärta. Mellan smutsvita skåp utspelas mellan- och inommänsklig dramatik på hög nivå. Här finner Jenny med den perfekta synen och pilotdrömmarna ”superlöftet” Kevin (nu P16 – snart Barcelona) varandra. Här börjar Dafne drömma om en ny identitet, där hon är en av de annorlunda, en av punkarna (eller vad de nu är) som hänger på Apberget. Här vissnar den vänskap som skulle vara för evigt.

Apberget är för mig en rutschkana rakt ner i min egen högstadietid. Samtliga skådespelare gör för mig trovärdiga porträtt där minsta gemensamma nämnare är sökandet efter det egna sanna jaget. Jag uppskattar också den fint tecknade pappa-dotter-relationen. Däremot är det svårt för mig att säga om uttryck och spel klingar falskt i Parkskolans elevöron.

Jag vet inte heller om de blir lika obehagligt berörda som jag av Dafnes sökande ensamhet. Det tilltagande klickandet på mobiltelefoner när det blir känsligt på scenen kan antingen vara ett tecken på att man är uttråkad – eller på att det berör och att man vill (mobil)avskärma sig.

Det ligger också en stor poäng i referenserna till romerske skalden Ovidius verk ”Metamorfoser” – det är det som är huvudtemat: metamorfos, förvandling.

Den för föreställningen viktigaste myten återberättas också smidigt i handlingen: myten om nymfen Dafne som av sin fader, flodguden Peneios, förtrollas till träd för att undkomma sin stalker guden ”Ap-ollon”. I högstadieverkligheten förtrollar Dafne sig själv till punkare, med sönderrivna tights, aningen för övertydligt lika en björkstam.

Men den grekisk-romerska mytologin berikar också på andra sätt. Den vidgar berättelsen och skänker ett mytologiskt skimmer åt högstadierealismen.

I kulisserna rör sig en (något omotiverad men kul) kentaur och en Minotauros. I den frottétogaklädde pappa Peneios (flodgud/reningsverksingenjör) slamfilter fastnar små najader. Är inte Jenny med sina pilotdrömmar något av en Ikaros? Och är inte barbiedocksflocken i Jennys nya klass lite av en antik grekisk kör? Jo, det är den.

Mer läsning

Annons