Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mytologisk dystopi med drömsk känsla

/
  • Mary Sarre gör en åldersstigen men pigg mormor som för sin dotterdotter Allaq till stenarnas dal – en plats för lågmält jojkande besjälad natur.
  • Stefan (Niillas Holmberg) och Vägvisaren (Nils Henrik Buljo) ger sig av för att erövra nya marker i en tid av torka.
  • Ingá Márjá Sarre och Ingor Ántte Áilu Gaup spelar fram den nära relationen mellan Allaq och Björnen med stor värme. Foto: Hans-Olof Utsi/Beaivváš

Annons

”Sommaren i år var torr och snål. Allt brinner, brinner. Heta somrar. Varma vintrar, utan snö och is. Långsamt går det, ändå väldigt fort. Det snöar när det borde regna och regnar när det borde vara snö. Inget liv får plats i askan efter oss.”

Igår besökte den norska samiska nationalteatern Beaivvás Östersund. Den som såg Estrad Norrs och Cecilia Perssons jojkopera Skuvle Nejla känner igen vissa element.

I ”Allaq” där Cecilia Persson står för manus, samsas, enligt programbladet, tre myter från olika urfolkskulturer med varandra: myter från samer, innuiter och en av Alaskas indianstammar.

Vad som hämtats varifrån framgår inte men den samiska björnmyten där en kvinna och en björn lever tillsammans är central. Här är det Allaq som förälskar sig i ”den store brune” och han i henne.

Men utgångspunkten och det som omfamnar hela dramat är ett yttre hot. Någonstans i en framtid tvingar torka och förstörda marker den lilla stam som Allaq tillhör att söka sig bort. Allaq vägrar att lämna sin blinda och åldersstigna mormor och de två lämnas kvar.

Mormodern för henne till stenarnas dal – en plats där stenarna sjunger om de äldsta tiderna. Naturens lågmält malande sång skapar en mycket suggestiv och lite läskig stämning som får det att rysa längs ryggraden på mig.

Det är här Allaq träffar Björnen. Ingá Márjá Sarre och Ingor Ántte Áilu Gaup spelar fram den nära relationen med stor värme och intensitet. Mary Sarre gör rollen som mormor med lätt hand, ibland med dragning åt det komiska.

Texten i Allaq är poetisk och vill vara så nära naturen att den nästan är natur. Björnen är ”mjuk som ängsull och hård som sten”. Jag får en känsla av att sakna något element i texten. Något som ger mer kött (eller kanske blod?) och bryter av. Samtidigt tycker jag att det finns en fin konsekvens och ren linje i den som den nu är skriven.

Uppsättningen följer en traditionell genusindelning där kvinnan förknippas med naturen och mannen med kulturen.

Kvinnor är goda och har kontakt med jord och ursprunglighet och männen är maktfullkomliga och vill vinna ny mark. Björnen (naturen) klassas som en bättre partner än en man ur människosläktet.

Regissören Haukur J Gunnarsson arbetar med ett ganska stiliserat skådespeleri. Ibland kan det kännas lätt stillastående eller i alla fall dröjande.

Det ger ett rent och lite drömskt uttryck som passar manuset bra. All text är på samiska och översätts löpande via projektioner. Något som först splittrar uppmärksamheten men som ögat efterhand vänjer sig vid.

Scenografin är mycket bra. På den i övrigt rena scenen skapar en rad stora trästycken som kombineras på olika sätt en levande terräng: ger associationer till kullar, båtar, stigar, myrmark och snårskog. Mormoderns uppstigande på himlavalvet har också lösts på ett fint sätt med en delvis genomskinlig projektionsduk.

Platser anges av projektionerna i bakgrunden, växlar mellan myrmark, kargt land, norrsken och vintergata.

Allaq varar bara en dryg timma. Men det känns längre. Inte på något dåligt sätt. Jag tror det handlar om det drömska och dröjande, den suggestiva stämningen som suger fast och håller kvar.

Mer läsning

Annons