Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Myten om rock 'n' roll in på bara skinnet

/

Utbudet av rockbiografier har på bara några år formligen exploderat. Men hur mycket lever böckerna upp till myten om sex, droger och rock 'n' roll? Efter en djupdykning i högen kan man snabbt konstatera att censurerna är få. Ofta handlar det om djup drogmisär från Hollywoods bakgator.

Annons

Skandalerna är många, men moraliserandet får läsaren ta eget ansvar för. Det är egentligen bara att välja och vraka om man vill fördjupa sig i narcissistiske Gene Simmons, schizofrene Axl Rose eller en mjölkdrickande Angus Young. Bokbranschen har fattat att läsarna älskar smutsig bekännelselitteratur av rockstjärnor. Man skrattar, äcklas och förfasas. Samtidigt är det kanske den höga livsintensiteten som kittlar mest. En rocker gör allt förtätat och mer passionerat, vare sig det handlar om vin eller kvinnor.

Vissa av böckerna, till exempel ”Under their thumb”, om Rollings Stones, och ”Maximal rock & roll”, om AC/DC, är vördnadsfullt skrivna och försöker åtminstone lägga tonvikten på musiken. Men det är inte helt oväntat biografierna som springer rakt på myten som blivit de mest populära, och i det facket är ”The Dirt” kanske den mest kända.

Historien om världens mest ökända partyband, Mötley Crüe, är skriven av Neil Strauss, även författare till ”The long hard road out of hell” om Marilyn Manson, och är snudd på drogromantisk. Läser du den bör du också läsa ”Heroin diaries” för att snabbt komma ner på jorden igen.

För om ”The Dirt” är framsidan så är basisten Nikki Sixxs levnadsöde baksidan, eller till och med källaren, av droghelvetet. Biografin, som ger en obehaglig inblick i hur lågt en människa kan sjunka, borde vara obligatorisk läsning på varje högstadieskola.

Det finns naturligtvis en hel del problem med rockbiografierna. För det första: Antal groupies verkar alltid vara viktigare än ett bra språk. Böckerna kommer följaktligen knappast att få några litterära priser.

För det andra: Som med alla historiebeskrivningar är det genom den som till sist berättar som vi får höra det, vilket innebär att skildringarna blir ensidiga. Inte sällan kastar man skit på andra bandmedlemmar och höjer sig själv till skyarna. Ett exempel på det är Gene Simmons i ”Kiss and make up” som inte är rädd för att trampa Ace Frehley och Peter Criss på tårna och utnämna sig själv till rockgud. Ett undantag är ”The Dirt” där Neil Strauss låter alla medlemmarna få tala ut om en gemensam händelse. Inte sällan har alla olika uppfattningar om vad som egentligen hände och läsaren får på så sätt själv försöka pussla ihop sanningen.

Men kan man bara ha överseende med språket och vems verklighet det är, eller inte är, blir man inte besviken. Åtminstone inte om det är snaskigheter man vill åt. Jag ska avslöja en bråkdel.

Läsaren får i ”Heroin diaries” möta en paranoid Nikki Sixx, som sitter naken i garderoben med en laddad revolver, i sitt svartmålade hus. I ”The Dirt” går en pisstävling mellan Ozzy Osbourne och Nikki Sixx till historien som världens äckligaste. W. Axl Rose avslöjar i Guns N Roses-biografin att samlagsljuden på låten ”Rocket queen” är autentiska. Vi får veta hur det gick till när de spelade in låten samtidigt som det pågick en sexorgie med medlemmarna i studion.

Som sagt, snusk och sensationsjournalistik är ingen bristvara i de här böckerna. Men självklart kan man också se verken som gripande dokument över artisterna, vars livsstil antingen lärde de en läxa, eller tog livet av dem. Å andra sidan finns det också de som överlevt och fortfarande inte lärt sig ett dyft. Det är svårt att svara på vad som är mest fascinerande.

Mer läsning

Annons