Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Myndighetsåldern – ett större problem än rösträttsåldern

Annons

Vi har nyss haft en hård valrörelse. Valdeltagandet ökade. Under den här valrörelsen har jag för första gången hört ett vettigt argument för sänkt rösträttsålder till 16 år. Argumentet lyder som följer: Det är lättare att få intresse för valet hos 16-åringar som fortfarande har respekt och förtroende för de vuxna i omgivningen än hos 18-åringar på väg ut i vuxenlivet. Tanken är då att man vid 16 kan skapa en god vana. Kyrkan har ju försökt, så varför inte.

Men om detta skulle införas, vill jag varna för att koppla det till sänkt myndighetsålder. I och för sig kan det verka märkligt att ge omyndiga rösträtt. Men redan i dag är åldern det enda kriteriet för att någon är omyndig. Och med myndighetsåldern har vi problem redan nu. Inte med den stora massan av ungdomar. De flesta sköter sig och är kloka nog att ta sina egna beslut. Värre blir det för dem som inte klarar sig själv. Det gäller inte minst dem som hamnar i missbrukssvängen.

Här finns reella problem redan med 18-årsgränsen. En nära anhörig till en 17-årig flicka ger ett exempel i ett samtal med mig. Flickan som hamnat i missbrukarkretsar får inte några insatser från Socialtjänsten med hänsyn till att hon snart fyller 18. Det förefaller mycket märkligt. Myndig blir man först vid 18, och ungdomar behöver snabba insatser. Det vore väl klokare att utnyttja tiden fram till myndighetsåldern genom att låta vårdnadshavarna vara med när åtgärder sätts in, än att vänta på myndighetsdagen innan något görs.

Varför tänker man så? Från Socialtjänsten har man inte sällan åsikten att föräldrarna kan vara problemet. Det är säkert sant. Men i de flesta fall är det nog inte det. Missbruk kan, men behöver inte, orsakas av dåliga förhållanden i hemmet. Det kan lika gärna orsakas av tillgång på droger. Att med hänvisning till att vissa föräldrar kan vara dåliga för sina barn avvisa alla föräldrar, är rimligen ett felslut. När vi tar beslut som ger ökad frihet för alla duktiga ungdomar, så bör vi inte lämna dem som inte klarar sig åt sitt öde.