Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mycket står på spel, visst kan valet bli historiskt

Disktrasor, pennor, oräkneliga muggar gratiskaffe, smågodis långt mer än nyttigt och ett sadelskydd som det står ”Du sitter på svaret” på.

Annons

Rent materiellt klagar jag inte på årets valrörelse. Däremot hade den gärna fått handla mer om politik i stället för att fixera sig vid opinionssiffror. Vart tog klimatfrågorna vägen? Utrikes politiken? Kvar i minnet står nu faktiskt inte mycket mer, förutom Lars Ohlys olycksaliga bröstpump, än att vi har en skolminister som inte vet vad aritmetik betyder, vilket i sig borde vara skäl nog att få honom utbytt.

Till lågvattenmärkena hör försöken att väcka liv i det gamla kommunistspöket från kalla krigets dagar. Visst hade man kunnat förutse att den gamle kommunistjägaren Joseph McCarthy förr eller senare skulle dyka upp igen men inte att det skulle bli i en svensk valrörelse.

Nu återstår bara att rösta – om ni nu inte redan gjort det. Själv har jag inte gjort det. För mig är det bara valdagen som gäller. Det enda som skulle få mig att rösta i förväg vore en pliktpåkallad utlandsresa eller en dödlig sjukdom i slutfasen.

Det är bra att förtidsröstningen finns, men det är mindre bra om det innebär att själva valdagens karaktär av demokratisk helgdag förbleknar. Att det var något särskilt med valsöndagar begrep jag långt innan jag själv var ens i närheten av rösträtt.

I min barndoms skogsby – där nöjesutbudet bestod av bönemöten och Bio Nisses fåtaliga besök sommartid – var det verkligen ingen vanlig söndag. Många var finklädda dagen till ära och även äkta makar som annars aldrig sågs i par offentligt infann sig tillsammans.

Valnätterna har förstås sin alldeles egen magi och ännu mer innan tv och datorer gjorde sitt intåg. Tvära omkastningar har skett, som 1948 då Dagens Nyheter tvärs över hela förstasidan tog ut den borgerliga valsegern i förskott och tvangs makulera 50 000 exemplar, sedan valvinden vänt frampå nattkröken.

Nästan lika klassiskt är datahaveriet 1960 då kommunisterna ett tag syntes på väg att erövra halva andra kammaren, men ingen valnatt slår ändå den 1973. Efter en rekorddyster valrörelse, med militärkuppen borta i Chile, bankdramat på Norrmalmstorg och gamle kungen på dödsbädden, slutade sammanräkningen i en präktig antiklimax: 175–175 och tre års lotteririksdag som följd.

I den jämförelsen var valnatten tre år senare rena lugna gatan eftersom det nästan direkt stod klart att de borgerliga skulle vinna. 

Historiskt är ett ord jag värjer mig emot lika mycket som ödesval , men nog vore det historiskt om Socialdemokraterna skulle bli mindre än Moderaterna och därmed tappa positionen som största parti.

Det vore i så fall det slutliga beviset på att Sverige även politiskt blivit ett europeiskt land som de flesta andra och att en unikt långvarig socialdemokratisk hegemoni är bruten. Fast än är sista ordet inte sagt.  Och bortom valnatten väntar ett annat allvar.

Fortfarande är det heller inte avgjort om det blir Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt som då kanske får begrunda vad Tage Erlander undslapp sig i sin dagbok efter valsegern 1948: ”Valrörelser är nog bra bara man slapp regera efteråt.”   

Annons