Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikbranschens ålders- och sexfixering måste ut med soporna

Annons

Det är skönt att se att Storsjöyran har haft med åtminstone en musiklegendar varje år. I år är det Mavis Staples. Tidigare har vi sett Alice Cooper, Kris Kristoffersson, Patti Smith och Roky Ericsson. Det som diskuteras nu är jämställdheten. Kvinnliga artister ska väga upp antalet manliga artister. Vilket är en viktig fråga, då vi ser hur det har sett ut historiskt. Men här syns också ett annat problem. Kvinnliga artister har även en kortare livslängd. Det finns lite myter här som jag gärna vill ta kål på. Unga människors musik är bättre för att de har en bättre kreativitet. Det kan kanske vara så att kreativitet flödar mer hos en 20-åring än en 50-åring. Men att den på något vis skulle vara "bättre" kvalitetsmässigt, har jag svårt att se.

Det gäller ju att sätta in musiken i rätt sammanhang och gärna i nutid, inte i dåtid. Det skivbolagen verkar jaga är ett nytt Beatles, Madonna eller Backstreet Boys. De vill ha artister som drar in de stora pengarna. Ska du då charma en köpstark publik mellan 15 och 25 år, där musiken spelar en viktig i den personliga utvecklingen, så går det inte att komma dragandes med ett 70-årigt musiksnille. Det beror på det här med den unkna åsikten om att "sex säljer". Där får även män en fördel genom att de anses behålla sin sex appeal längre än kvinnor. Även om det finns en skepsis även mot åldrande manliga artister, får de en annan uppbackning. Paul McCartney, Tom Waits, Alice Cooper, Randy Newman och nu senast Tom Petty har de senaste åren gjort starka album som kan mäta sig med deras storhetsperioder på 1970-talet.

Hur ser det då ut för tjejerna i samma ålderskategori? Carole King verkar inte skriva alls längre utan gör lite julalbum och sjunger sina gamla låtar. Jackie DeShannon och Janis Ian skriver fortfarande nytt material, men får ingen marknadsföring alls. Kvinnliga singer/songwriters som stigit över 50-sträcket stryps på sin kreativitet. De blir intalade, och kanske också intalar sig själva, att det inte finns en marknad för deras musik längre. Jag menar att det finns. Men syns man inte i dag, så finns man ju inte.

Jag hoppas att Yran fortsätter i samma spår som de senaste åren. Med att blanda upp nya artister med lite legendarisk guldkant. För om kvinnor ska kunna jobba på lika villkor som män så är det nödvändigt att ålders- och sexfixeringen inom musikbranschen försvinner ut med soporna. Men i kväll avslutar vi med ungdomar som Laleh, Tove Lo, Rebecka och Fiona samt Prodigy. För musik finns och ska vara till för alla.