Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Musikal på irrväg hittar hem

Jag funderar på att fortsätta se en Rasmus Lindberg-pjäs i veckan. Det känns som en jämn och bra nivå tänker jag när jag åker hem efter fredagskvällens fullsatta gästspel av ”Gråt inga tårar” etiketterad ”en existensiell dansbandsmusikal”.

Annons

Förra fredagen hade Länsteatern premiär för Lindbergs ”Den som lever får dö”. Det blir förstås svårt att få till en i veckan i praktiken men gick det vore det helt okej för mig.

”Gråt inga tårar” är tematiskt besläktad med ”Den som lever får dö”. Även här går livet i fast forward och beslut som fattades för decennier sedan ger eko i samtiden. Gamla, glömda gräl som ger perspektiv på nuets groll.

Det finns ingen egentlig huvudperson i ”Gråt inga tårar” men ska man välja en så är det Stefan som väntat på att hans livs stora kärlek, dansbandssångerskan Lisette, ska komma tillbaka till honom i hela sitt vuxna liv. Under tiden har han som jag förstår det hunnit bilda familj med någon annan (oväsentligt vem) och fått två döttrar: en ängslig frånskild matchmaker spelad av Linda Vincent och en mer gåpåig och självhatande typ spelad av Therese Lindberg. De ska nu arrangera ett dansbanejubileum dit Lisette bjuds in för att äntligen lyfta pappan ur sin längtan. Hon tackar ja.

Runt döttrarna, jubileet och ytterligare två par/potentiella par och deras relationer spinner den något invecklade historien som berättas fram med ständiga parallella skeenden. I första akten har jag problem med det här. Karaktärerna är lite för lika varandra vilket ytterligare förstärks av att de är uniformt klädda: damerna i mörk ärmlös klänning och herrarna i svart kostym. Även om jag är mycket för det öppna berättarsättet med parallella skeenden blir det för rörigt. Först i andra akten när skeendet tar ut svängarna rejält och karaktärerna också byggs ut fungerar det riktigt bra. 

Då är det å andra sidan effektfullt och hysteriskt roligt att i den rena scenen upptäcka hur den lägenhet som dottern spelad av Therese Lindberg bor i ser ut: här finns Thorleifsgardiner, Christer Sjögrens dopsked och Flamingokvintettens turnebuss framhjul. Lika dråpligt är det när Lindberg spinner loss i andra öden: mannen som givit upp sin karriär som forskningsledare för sin kärlek och nu jobbar utklädd till banan för att sälja fruktlådsprenumerationer och bland annat därför dumpas av sin kärlek.

Men det finns en given huvudperson till, personifierad av scenens tre musiker: Dansbandskulturen.  Skeendena berättas fram med nyskrivna dansbandssånger som drar lite åt schlagerhållet. Somliga låter helt autentiska medan andra har Shakespearereferenser. Många blir mycket effektfulla i kontrasten mellan drastiska budskap som ”Du ska dö” och det leende framförandet. I fredags kväll var det problem med ljudet och en del av texterna försvann vilket var synd. 

Men framför allt kännetecknas uppsättningen av en varm respektfullhet gentemot dansbandskulturen. I Ossi Niskalas och Lisa Hennix’ applåderade duett ryms en hel värld av det hopp ett tillfälligt nära möte två människor emellan kan utgöra. Liksom i de slutord som ligger i ständiga singeln Karin Paulin Eks mun: hon ”... som hoppas att det ändå ska bli ett lyckligt slut, inte bara tårar.” Respektfullheten finns också där i att det citatmedley som återförenar Stefan och Lisette i en sista dans får vara autentiskt och ge gåshud. Gråt inga tårar, säger titeln, men det gör jag. Och skrattar.