Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många bilar i svensk litteratur

/
  • Bilen får stå som en symbol för frihet och demokrati i många svenska litterära verk under 1900-talet.    Foto: Shutterstock.com
  • Äventyr och självständighet. Harry Martinson ställde kritiska frågor kring bilen och bilisten i sitt epos
  • Det har skrivits påfallande lite om bilens kulturella betydelse under 1900-talet, trots att få företeelser påverkade samhället så mycket som den.   Foto: Fredrik Sandberg/TT
  • Selma Lagerlöf beskriver tidigt en bil i en roman, redan 1891 i
  • Författaren Stig Dagerman var mycket förtjust i bilar och skrev en hel del om fordonet. Men han var farlig i trafiken.   Foto: TT

Lars Forssell putsade sin bil lika mycket som sina dikter. Stig Dagerman körde rattfull och författade beställningsverk om trafiksäkerhet. Selma Lagerlöf skrev om bilar redan innan den första hade visats i Sverige.

Annons

Det har skrivits förvånansvärt lite om bilens kulturella betydelse i Sverige. Området verkar helt enkelt inte ha intresserat vare sig forskare eller författare så värst mycket, vilket kan tyckas märkligt med tanke på att bilismen hade så stor påverkan på samhället under 1900-talet.

Men även om bilen sällan varit i fokus, förekommer den ofta i svensk litteratur. Inte minst hos några av våra mest firade författare. Selma Lagerlöf beskrev en bil redan 1891 i "Gösta Berlings saga". Hon berättar om den tyske urmakaren Kevenhüler som flyttat till Karlstad och byggt "en vagn som gick av sig själv. Den gick uppför en backe och utför en backe, gick fort och långsamt, kunde styras och vändas, hejdas och sättas i gång, allt som man ville." Det märkligaste med berättelsen är att den första bilen visades i Sverige först samma sommar som boken kom ut, och därför knappast kan ha varit förlaga till skrönan.

Även Moa Martinson har tidiga berättelser om bilen. I "Kungens rosor" från 1939 berättar hon om Mia som arbetade på restaurang i Norrköping 1906. Så här beskriver hon personalens samtal om en bil: "Det luktar om automobilen, sade mannen då han kom ut på gatan, och han drog andäktigt i sig stanken från avgasningsröret på den skramlande franska bilen som redan var långt borta."

Det är Emin Tengström, tidigare professor i humanekologi, som har gått igenom bilens plats i svensk litteratur i boken "Bilen & människan" (Stockholmia förlag). Bland författare som skrivit om bilen finns bland andra Pär Lagerkvist, Sigfrid Siwertz, Werner Aspenström, Karin Boye, Inger Alfvén, Jan Myrdal, Bodil Malmsten och Lars Forssell, som har sagt att han putsat sina bilar lika flitigt som sina dikter.

Lite överraskande är kanske att Nobelpristagaren och poeten Tomas Tranströmer är rikligt representerad som bilskildrare. Han har ofta använt bilen som bild i sina dikter, bland annat i samlingen "Klanger och spår" från 1966: "Regnet hamrar på bilarnas tak/Åskan mullrar. Trafiken går saktare! Bilen är nästan blind. Han stannar/tänder en privat eld och röker/medan vattnet skvalar längs rutorna."

Poeten Gunnar Ekelöf var mer av en bilentusiast. Inspirerad av sin Bugatti skrev han på 1930-talet: "Jag har en vagn växlad till 140/Det är en god landsvägsvagn men svår att köra väl inne i staden."

Men det är två författare som verkligen sticker ut, Stig Dagerman och Harry Martinson. Martinsons mest kända verk är "Aniara" som kom ut 1956. Diktverket utspelas ombord på en rymdfarkost, och ställer existentiella frågor om teknikens gränser och risker. Den blev en kritikerframgång. Men fyra år senare kom diktsamlingen "Vagnen", som påminner mycket om "Aniara" - men den här gången är bilen metaforen för människans existentiella problem.

Det var inte poppis.

Verket sågades rejält, och det är svårt att inte dra slutsatsen att detta inte hade så mycket med verkets litterära kvaliteter att göra som att bilen 1960 var närmast helig. Den stod för allt från demokrati och klassutjämning till välfärd och frihet. Det var helt enkelt inte läge att gnälla. Eller som Tengström säger: ""Vagnen" kom att uppfattas som en utmaning av dominanta uppfattningar och tendenser i tiden". Harry Martinsson tog inte motgången väl.

Mer dramatisk är dock svensk litteraturs verkliga bilälskare, Stig Dagerman. Hans kärlek till bilar är väl omvittnad, bland annat skrev Olof Lagercrantz en hel del om det i sin biografi "Stig Dagerman" från 1958. För den äldre generationen är Dagermans text "Att döda ett barn" en obehaglig klassiker. Texten var ett beställningsverk från 1948 för en trafiksäkerhetskampanj. Den beskriver en trafikolycka där ett barn körs ihjäl. Texten blev en kortfilm 1953, som visades på bio och var mycket omtalad.

Men det motsägelsefulla är att Dagerman själv kunde vara en mycket farlig bilförare. Olof Lagercrantz skriver att Dagerman, "när depressionen satte in, ofta gav sig ut på nattliga turer i rasande fart ofta med mycket sprit i kroppen. Det var en protest, en vilja till fart! Det fanns en destruktivitet i dessa färder, något av en rysk roulette."

Stig Dagerman var således knappast vad man kan kalla en förebild för trafiksäkerhetsarbetet. Dystert nog var det också med hjälp av sin bil han tog sitt liv genom kolmonoxidförgiftning 1954.

Thomas Arnroth/TT

thomas.arnroth@tt.se

Mer läsning

Annons