Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Moto Boy trotsar spöken och kritiker

/
  • Moto Boy (Oskar Humlebo) ger sig ut på turné och kommer till Östersund och Storsjöteatern  den 26  mars.Foto: JOHAN ENGMAN / SCANPIX

Han har dragits till det suggestiva och romantiska så länge han kan minnas. Nu är Moto Boy aktuell med sitt andra album – som naturligtvis spelades in i en kuslig skola från 1800-talet.

Annons

Den ensamma, plågade artisten som sjunger om sitt tragiska livsöde. Lyssnar man på Moto Boys musik kan man tro att han faller in under den kategorin. Det är mestadels fel.

Oskar Humlebo, som Moto Boy egentligen heter, skriver förvisso hjärtskärande poplåtar. Men privat är han en glad och relativt obekymrad 29-åring. Det finns ingen naturlig förklaring till att hans musik låter så sorgsen som den gör. Ingen depression, ingen olycklig barndom.

– Så länge jag kan komma ihåg har jag dragits till det soundet. Det är väl någonting som ligger inbäddat i mig, säger Oskar Humlebo.

Han söker det suggestiva och mörkt romantiska. Att få till rätt stämning i musiken betyder nästan allt. Därför kom chansen att få låna en spökhusliknande skola från 1800-talet helt perfekt. Inspelningsplats för hans nya album ”Lost in the call”.

– Jag brukar inte bli mörkrädd, men där var det fan så läskigt, säger han.

Arbetet med albumet tog lång tid. Oskar Humlebo hann uppleva både bastuvärme på sommaren och iskyla på vintern i den gamla dragiga skolan. Men det var värt pinan. Resultatet blev mer stil- och självsäkert än debutskivan.

– Jag avskyr att säga att jag är mer mogen. Men det finns ett annat slags lugn nu. Jag vågar göra precis det jag själv vill och tänker inte en sekund på om någon kommer att såga mig.

Lyckade inspelningar i all ära – det är som lidelsefull liveartist Moto Boy har hyllats mest. Han har spelat över hela världen, från Moskva till Montréal. Sammanlagt har det blivit runt 150 konserter, de flesta med endast gitarren som sällskap på scen.

Är det tråkigt att turnera ensam?

– Både och. Man får ju bestämma allt själv, det är gött. Men så fort man har spelat färdigt och sitter i logen med en bärs så är det liksom ”Jaha, det här var ju jävligt kul”. Hotellfrukostarna känns också väldigt ”Torsk på Tallinn”. Man sitter där, ensam med sin Alvedon.

Blir det mycket alkohol trots ensamheten?

– Ja. Det finns en förväntan att man ska dricka som musiker. De gånger jag inte har druckit har arrangörerna kommit fram och frågat oroligt om jag mår dåligt eller om ölen är äcklig. Då dricker man för att inte göra dem besvikna. Men det är ju kul också. Oftast i alla fall.

Mer läsning

Annons