Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Miun gjorde rätt i att kvotera

Annons

Om det fanns ett sätt att komma åt otillbörligt gynnande inom manliga nätverk så skulle antagligen alla högre lärosäten i Sverige åka dit för diskriminering. Men någon sådan metod finns nu inte. Därför försökte Mittuniversitetet minska den ojämna könsfördelningen bland sina forskare genom att reservera en liten del forskningspengar för kvinnliga sökande. Det skulle de inte ha gjort, tycker Diskrimineringsombudsmannen, DO, som nu stämmer Miun för diskriminering av manliga forskare.

Miun hade goda skäl att försöka sig på en försiktig kvotering. Av 25 professorer vid humanvetenskapliga fakulteten var 24 män. Det betyder att forskningsmedlen nästan helt och hållet var reserverade för manliga forskare. Numera ser det annorlunda ut, delvis som en följd av den positiva särbehandlingen.

Sverige är inget föredöme i de här sammanhangen. Det så kallade glastaksindexet som mäter chansen för kvinnor att inta toppositioner inom akademin visar att svenska kvinnor har svårare än kvinnor i ett genomsnittligt EU-land att bli professorer. Möjligheterna att avancera har inte blivit större de senaste tio åren. Speciellt sällsynta är kvinnliga forskare inom naturvetenskap och teknik. På Chalmers existerar de knappt.

Att bara drygt var femte professor är kvinna blir ännu mer absurt om man betänker att majoriteten av studenterna på våra universitet och högskolor är kvinnor.

Miuns jämställdhetsstrateg Susanna Öhman konstaterar att manliga professorer i alla tider har gett andra män större möjligheter att bli professorer än kvinnor. Men eftersom fördelningen sker informellt blir den aldrig föremål för DO:s granskning.

Förr betraktades problemet som en kvinnofråga: ”Kvinnor söker inte akademiska tjänster. Det finns inga kvalificerade kvinnliga forskare. Kvinnor är inte lika intresserade av akademiska karriärer.” Så lät ofta förklaringarna. På senare år har man börjat inse att snedfördelningen kan bero på att det nästan bara är män som fattar beslut om akademisk befordran, om resursfördelning och om strategiska satsningar som typiskt nog ofta görs inom manligt dominerade forskningsområden. Det vore naivt att tro att mansdominansen bland beslutsfattarna inte betyder något. Män gynnar i allmänhet män. Så enkelt är det. Om det sker medvetet är en annan sak. Det kan ju faktiskt hända att professorerna omedvetet övervärderar egenskaper som liknar deras egna.

Även om Miun förlorar rättsprocessen mot DO så gör de rätt i att testa gränserna. Om man vill bryta de uråldriga strukturerna inom den akademiska världen så behöver någon gå i spetsen.