Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mitt liv som en Pokèmon

Annons

Jag har jobbat på Länstidningen sedan urminnes tider. Sedan urminnes tider har det också alltid suttit nån arg gubbe i nåt hörn på redaktionen och morrat. På den tiden det fanns skrivmaskiner gick man emellanåt utanför reporterkorridoren och fruktade att få en Facit T2 i skallen. Under samma era fick man också röka bäst man orkade så det var inte bara flygande skrivmaskiner utan även passiv rök som var reella dödshot.

Vissa avdelningar i huset undvek man som vek, ganska nybakad kvällschef. Rätt vad det var kunde man få jagis inne på redaktionen. Nån reporter fick inte det utrymme som utlovats. En annan var missnöjd med den rubrik som artikeln begåvats med. En tredje hade skrivit klart sin text när ett telefonsamtal som dementerade alltihop nådde redaktionen. På dagens ganska kliniska redaktioner är det här svårt att förstå, men jag försäkrar att det är sant. Nu har det varit lugnt några år. De argaste har gått i pension och hittills har ingen lyckats fylla glappet.

Förrän nu.

Jag har blivit den där sura gubben som sitter och muttrar. Den där typen som föräldralediga kolleger skrämmer sina små med. Jag känner mig som en Pokèmon. Ni vet en sådan där japansk fantasifigur som småbarn älskar ( i alla fall när mina ungar var en sex-åtta år). Figurerna börjar sina karriärer som ganska snälla. Jag har för mig att det på baksidan av korten står vilka karaktärsdrag de har. Men Pokèmonerna kan utvecklas till riktiga skitstövlar. En del njuter av att spöa upp sina "kamrater". Andra, har jag för mig sprutar eld. Härom dagen kände jag mig som en fullt utvecklad japansk fantasifigur. Jag satt i mitt hörn och morrade.

Det här skriver jag hemma, men trots en god sushimiddag känner jag att morrandet börjar gurgla i halsen. Jag tror att ju äldre man blir desto mer finns det att bli galen över. 

Jag var nyss och hämtade en ny teknikgrej på posten. Såklart funkade den inte. Jag blir galen. Eller som Ulf Lundqvists seriefigur Razor skulle ha sagt: Grrrrrrrrrrr. 

Nåt kulturskägg sitter i P1 och talar sig varm  över nån film han har sett. Vafan är det för fel på Indiana Jones? Jag blir galen. Eller som Ulf Lundqvists seriefigur Razor skulle ha sagt: Grrrrrrrrrrr. 

"Man ska springa en mil om dagen och bara äta sallad". Jag blir galen. Eller som Ulf Lundqvists seriefigur Razor skulle ha sagt: Grrrrrrrrrrr. 

Jag tror jag sätter mig i soffan och grymtar mig i fas. 

Det låter lite högtidligt det där med att axla gamla kollegers mantel. 

Men surgubbemanteln skulle jag gärna lämna ifrån mig.