Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mission (im)possible

Jag har rest genom Sverige och träffat kvinnliga missionärer. Svensk mission har varit ett mission possible i mer än hundra år.

Annons

Möjligt och medvetet genomfört av tusen och åter tusen män och kvinnor. Ni kanske inte tror det, men det är faktiskt fler kvinnor än män som rest ut i världen i just detta syfte.

Kvinnor förhindrades länge att bli präst. Pastor och predikant var inte heller ett självklart val. Missionär var dock möjligt. De arbetade ofta med socialt arbete eller med utbildning och hälsovård. Praktiskt, handfast och nära människorna. Samtidigt med ett uppdrag att sprida den kristna läran.

Många har känt en kallelse att resa ut i världen, en nyfikenhet och en längtan efter möten med andra kulturer och andra människor. Nyfikenhet, äventyrslystnad och en vilja att göra något bra. Det skiljer sig inte så särskilt mycket från mer sekulära projekt där ungdomar, inklusive jag själv, sökt sig till volontärarbete eller helt enkelt bara luffat runt i världen en period.

Begreppet missionär andas dock en unken kolonialtid och ett mossigt tänkande. Några tar sig rätten att berätta för andra hur de ska tänka, tro och leva. Själv tänker jag till exempel på Ingrid Bergmans rollgestalt i filmatiseringen av Agata Christies Mordet på Orientexpressen. Hon spelar där en nervös och lite undfallen missionär som på haltande engelska fäller den klassiska repliken:

– I was born backwards. That is why I work in Africa as missionary, teaching little brown babies more backwards than myself.

Mission i detta koloniala uppifrån och ned-perspektiv blir med nödvändighet ett slags mission impossible. För allas bästa bör dessa synsätt gå i graven med de gamla kolonialmakterna. Men det finns många exempel på mer jämlika möten och på hjälpsituationer som inte självklart bidrar till ojämlikhet.

Rut, som arbetade som lärare på en flickskola i Tanzania på 1950-talet, känner sig stolt över att hon gett så många kvinnor möjlighet till en utbildning och ett yrke. Karin, som arbetade som vårdlärare i Sydafrika på 1960-talet, skaffade sig en bil för att kunna lämna de vita reservaten och på så vis möta sina nya afrikanska vänner. Elisabeth, som arbetade på en förskola i Tunisien på 1980-talet, har för alltid med sig sina goda möten med muslimska kvinnor och män. Barbro, som arbetade på Västbanken, lärde sig att hon i första hand ville vara människa och i andra hand kristen.

Vi tror kanske att Sverige är ett väldigt sekulariserat land. Vi sätter gärna likhetstecken mellan modernt och civilt. Religion, särskilt andras, är något förlegat och gammaldags. En kvarleva från förr.

När vi börjar skrapa på den sekulära fernissan finner vi dock en hel del religiösa sedvänjor som vi inte ens är medvetna om.

Ta nu det högaktuella kungliga bröllopet som ett exempel. Här ser vi tydliga spår av vår månghundraåriga tradition av att ha haft en statskyrka med allt vad det innebär. I successionsordningen stadgas att konung alltid ska vara av den rena evangeliska läran. Det betyder i klartext att Victoria inte kan göra en Kristina, det vill säga konvertera till den katolska läran. Att helt enkelt begära utträde ut Svenska kyrkan är nog inte heller att rekommendera för det stundande brudparet. Victoria kan inte heller gifta sig utan att få godkänt av pappa kungen. Inte så helt olikt de hederskulturer vi gärna ondgör oss över.

Mission impossible kanske handlar om möjligheten att leva i ett flöde av religiösa och sekulära idéer utan att låta detta hindra ett jämlikt möte med den andre. Samtidigt måste detta vara möjligt annars är vi ju förlorade. Mission possible måste vara målet.

PS. Nu på lördag ska jag träffa vår biskop för att prata om kvinnliga förebilder i och utanför kyrkan. Behövs de? Det blir ett spännande möte.

Annons