Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnets mödosamma marsch

Annons

En gammal dröm gick i uppfyllelse. Jag besökte Nizjnij Novgorod och ett unikt museum i Ryssland.

1980 förvisades den ryske dissidenten Andrej Sacharov till Nizjnij Novgorod, en av Sovjetunionens många hemliga och därmed för utlänningar ”stängda” städer. Där levde den store kärnfysikern och människorättskämpen tillsammans med hustrun Jelena Bonner. De var isolerade, övervakade och trakasserade. Dygnet runt. År efter år. ”Sacharov lever i Nizjnij Novgorod under helt vanliga förhållanden” ljög Michael Gorbatjov innan han 1986 tillät Sacharov att återvända till Moskva. Det var den nya glasnostpolitikens tydligaste symbolhandling.

När kommunismen föll hände något så ovanligt i Ryssland att Sacharovs tvångsbostad förvandlades till ett litet museum. Lägenheten var av sovjetisk standardtyp, mörk och trist med depressionstunga snusbruna möbler, ingen telefon. Stolen vid lägenhetsdörren står kvar, där satt en KGB-agent dygnet runt för att övervaka att ingen besökte det pestsmittade paret. Mitt emot Sacharovs lägenhet på Gagarinavenyn hade KGB en övervakningslägenhet varifrån samtalen mellan Sacharov och hustrun kunde avlyssnas. Så fort Sacharov gick ut, tillsammans med eller utan hustrun, hängde skuggorna från KGB efter honom.

En nyligen längre resa i Ryssland bekräftar att det ryska minnet fortfarande har en mödosam marsch framför sig. Leninstatyerna står kvar nästan som förr, liksom monumenten över alla andra kommunistiska bödlar som KGB-grundaren Felix Dzerzjinskij. Minnemärken över den kommunistiska terrorns offer är däremot ovanliga som palmer i tajgan. Den vackra staden Jelabuga i delrepubliken Tatarstan är ett undantag. Här finns sedan 2009 den gripande minneslunden ”Detta får inte upprepas”. 600 oskyldiga människor sköts ihjäl enbart på den platsen under de politiska repressionsåren 1929-1953.

Till Jelabuga evakuerades den stora poeten Marina Tsvetajeva från Moskva 1941 tillsammans med sonen George. Efter några dagar i förtvivlan där hängde hon sig. De lokala myndigheterna öppnade 2005 ett minnesmuseum i det brunt stocktimrade huset där Tsvetajeva tillbringade de sista dagarna i sitt kringflackande liv. Denna kultplats besöks varje år av närmare 50 000 turister.

Det senaste monumentet över ryska samvetsröster som tystats av makten är reportern Anna Politkovskajas. På sjuårsdagen av hennes död sattes en skulptur i brons upp på väggen till tidningen Novaja Gazeta i Moskva där hon arbetade. Det är det första minnesmärket i Ryssland över den frispråkiga och modiga journalisten som kritiserade krigen i Tjetjenien där 100 000 människor dog. Anna Politkovskaja var en enveten motståndare till det politiska, ekonomiska och sociala system som byggts upp av Vladimir Putin.

Anna Politkovskaja mördades på Putins födelsedag den 7 oktober 2006. Många säger att det var den bästa födelsedagsgåva som presidenten kunde få. Nyligen frågade det ansedda opinionsinstitutet Centrum Jurij Levada om Anna Politkovskajas mördade någonsin kommer att åka fast? Hela 62 procent av de tillfrågade svarade ”nej”.
Rysslands vilja att rekonstruera sin historia och därmed sitt ansvar är bara halvhjärtat.

Det gäller både monument över repressionens offer och jakten på människorättsaktivisternas mördare.