Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Karl-Erik Samuelsson, Östersund

Åttioåtta år fick han här på jorden, muraren Karl-Erik Samuelsson. Han somnade in så stilla på hemmet i Järpen under Nyårsdagen.

Annons

Det kändes som att Karl-Erik knöt loss sin kajak och tyst paddlade rakt in i Rörsjöns blodröda solnedgång. Blicken trygg på det gåtfulla som ligger bortom det vi som är kvar kallar verklighet, mot en vacker plats där hans älskade Ingrid väntar sedan tio år.

Karl-Erik växte upp i ett arbetarhem i den västerbottniska bruksorten Rundvik. Ackordsslaveriet, bruksledningens ständiga nycker och vikten av facklig sammanhållning var något som Karl-Erik tidigt fick erfara.

Karl-Erik vek aldrig en tum från sin socialdemokratiska övertygelse. Ett numera omodernt ord som ”solidaritet” hade hos Karl-Erik en djup innebörd som manade till praktisk handling på arbetsplatsen och även till livfulla diskussioner i sällskapslivet.

Första Maj firade han alltid, finklädd och med sin trumpet i högsta hugg. Internationalen spelade han ljudligt så att alla skulle höra.

Kalle var inte gråsosse, utan en brinnande rödsosse. En stolt sådan.

Efter murarskola i Linköping äntrade Karl-Erik sin motorcykel och tog sikte på Jämtland där han träffade sin älskade Ingrid. Hennes tidigare och deras senare gemensamma barn gavs alla en trygg plats i deras paradis vid Rörsjöns strand i Lillsjöhögen.

Han trivdes i arbetsbarackernas rättframma gemenskap och blev känd som en glad och principfast arbetskamrat som aldrig backade när förmän och direktörer ville skära ner löner och medbestämmande. Arbetets rätta värde ska visa sig tydligt i plånboken även för arbetarna, inte bara för de som äger bygg- och fastighetsbolag. Det var Kalles fasta övertygelse.

Kalle hade stora händer och kunde greppa en tegelsten på längden mellan långfinger och tumme. Han murade små och stora hus i hela länet och även mera säregna saker, som den väldiga spisväggen i Storulvån, 12,5 meter hög och Sveriges högsta klättervägg i natursten.

Under femtio- och sextiotalen tävlade Karl-Erik för Castor och var en av länets främsta löpare på längre medeldistans. På skidor utmärkte han sig genom många topplaceringar i Haldo Hanssons Minne, en tävling som han älskade. På cykel kämpade han ofta i tätklungan i Storsjön Runt. När vaderna och knäna började krångla köpte han kajak och blev en hängiven kanotist.

Vid 81 års ålder genomförde han Storsjön Runt på trehjuling. Då hade balansen, synen och hörseln försämrats kraftigt. Men inte tävlingslusten.

Vi följde hans framfart med hjärtat i halsgropen. Förutom en dikeskörning i Ösa så klarade han loppet galant.

Karl-Erik var kort sagt en varm och glad själ som brann för så många underbara saker som berikar livet. Rörelseglädjen i skidspåret, glädjen att spela trumpet, att paddla, fiska, basta, glädjen att fixa skidspår i Lillsjöhögen för barn och ungdomar och sig själv, glädjen över egen potatis och mangold, siken från Rörsjön och egen värme i form av torr björkved, kapad och kluven fina vårdagar med sin älskade Ingrid.

Kan synas vara enkla saker, men i sin enkelhet vägar till lycka och ett bra liv. Kalle visste det. Han såg det stora i det till synes lilla.

Det känns tomt nu. Karl-Erik har ju alltid funnits hos oss. Och vi undrar alla var han är nu. När svägerskan moster Mimmi, Ingrids syster, träffade Karl-Erik sist i kyrkan så sa han så här: "Kommer en buse som jag, som snusar och tar en sup ibland, verkligen att komma till samma ställe som Ingrid?"

Då sa Mimmi: "Ja, det tror jag! Det finns väl värre saker än att snusa lite grann!"

Så är det.

Vila i frid Kalle.

Barnen och barnbarnen

genom Jörgen Vikström

Annons