Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Valter Sörlin, Östersund, 82 år

Valter Sörlin fick sin vila söndagen den 18 maj.

Annons

Min pappa Valter föddes 1932 i Lit som den yngste i en syskonskara av fem. När pappa nu äntligen fått vila och komma till ro, så får han träffa sina äldre syskon någon annanstans. De som tidigare tagit farväl av livet på jorden.

Vem vet om det är så eller inte, men huvudsaken är att pappa nu får sin välförtjänta vila efter många yrkesverksamma år, då främst som en mycket uppskattad snickare hos Östersunds bygg och sedermera Attacus bygg.

Som pappa skämt bort mig och mina barn skulle jag önska att alla barn kunde ha fått lite av. Svårt att säga om han någonsin sa nej till något vi bad om, utan fick man ett nej så fixade eller hjälpte han oss med det vi önskat ändå. Lite bortskämda har vi allt varit men bjuder man tillbaka så kan man leva med att vara lite bortskämd, så tyckte pappa.

Efter ett antal år i Östersund där jag gick mitt första skolår, gick familjens flyttlass till Lit 1971 där pappa byggde oss ett hus. Tack för det – utan flytten dit hade jag inte fått växa upp och få alla dessa underbara kompisar, som också blev pappas kompisar. Dessa vänner har sedan följt oss genom hela våra liv och jag vet att de också har många härliga minnen av honom.

Så var det oftast med pappa, han inte bara ställde upp för mig och min syster, han gjorde likadant för alla våra vänner också. Alla de varma mackor han varje söndag kom ner med till oss när vi hade samlats för att kika på söndagens sportspegel, jag och mina kompisar. Eller när han grillade kyckling till över 100 tågburna ungdomar från Östersund en midsommar i slutet på 80-talet ute vid Hårkvallens dansbana i Lit.

Listan kan göras så lång att det skulle behövas en bilaga i tidningen för alla de tillfällen där pappa och mamma alltid fanns till hands och ställde upp.

Han fick aldrig riktigt vila och det var nog bådas vårt fel, kanske mest mitt. Pappa hann inte ens gå i pension förrän han hjälpte oss med att helrenovera vårt nyinköpta hus i Odenslund. Under tiden byggde han även en fin lekstuga till barnbarnen Hanne och Anton. Utan min far skulle många av de projekt jag satt igång varit omöjliga, han var för mig ovärderlig.

Det blev jag varse en februaridag 2007 när jag fick beskedet att han hade drabbats av en allvarlig stroke, livet tog en drastisk vändning för oss båda. I stället för att han alltid hade funnits till hands för mig så blev det ombytta roller. Det gick då upp för mig hur han hade skött om min mamma som hade en begynnande demens som man knappt hade märkt av och allt det han hjälpte sin syster och tillika min faster Martha med i hennes vardagliga liv, då hon också tidigare drabbats av en sjukdomsbild som gjorde att hon behövde hjälp.

Jag vill komma ihåg alla de åren pappa fick vara frisk och med en energi som skulle ha kunnat ersätta ett kraftverk. Tyvärr så blev hans sista sju år i livet tuffa med flera strokar och andra komplikationer. Men jag har aldrig någonsin hört honom klaga utan han svarade oftast bara att det var bra, när man frågade hur det var.

De sista två dygnen kämpade han som en riktig champion bara kan göra, för mig var han den störste. Jag kommer också att ta med mig de minnena, fast de till slut fick hans hjärta att sluta slå och tog min far ifrån mig. Vi träffs igen, pappa.

Sonen Jan