Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Uno Jonsson, Offerdal

Vår pappa föddes i Söderåsen, Offerdal, där han växte upp med sina föräldrar och två syskon, Lasse och Eivor.

Unos stora intresse i livet var motorer – en bana han kom in på tidigt i livet. I unga år var han traktorförare hos sin morbror Magnus i Söderåsen, som han stod väldigt nära. Sedan skulle en rad bilar fylla hans liv, så viktiga för honom att när han skulle försöka komma ihåg vilket år någon specifik händelse inträffade, så var det ofta genom att minnas vilken bil han hade vid tillfället, så som: ”Då had je en Saab V4, så de jett ha vö 68”.

Han inledde sin yrkesbana genom att gå verkstadsskola för att bli bilmekaniker. Därefter arbetade Uno på Sandström & Ljungqvist och drev sedan egen verkstad under ett antal år.

I 30-årsåldern träffade han Gunilla, som han fick oss, två barn, tillsammans med.

Familjen var bosatt i Lugnvik.

I 40-årsåldern studerade Uno till yrkeslärare, så ifall han innerst inne var besviken över sin son Johns obefintliga motorintresse så fick han i alla fall under många år guida fordonselever in i motorernas värld.

När Uno och Gunilla gick skilda vägar efter att ha utvecklats åt olika håll bosatte sig Uno i Lägda i Offerdal, där han trivdes väldigt bra. I samma hus bor nu dottern Mia.

Vår pappa la inte gärna ut texten i onödan, särskilt inte om sådant som känslor och relationer. Han hade också väldigt lång stubin och vi brukade skoja om att han egentligen bara blev riktigt arg tre gånger under vår uppväxt.

Även om Uno aldrig var de stora ordens man har han stöttat oss, ofta genom att köra oss kors och tvärs. Han har kört sommarhästar hit och dit, hämtat hö runt om i hela Jämtland och skjutsade oss de många milen till fiskfabriken i södra Norge, när vi skulle arbeta där.

Genom vår pappas kunskap om motorer har vi också varit bortskämda med en personlig bilmekaniker. Fick vi problem med bilen så bytte vi bara bil med pappa några dagar, så fick man tillbaka en fixad bil sedan. Det hade vi nog inte vett att vara tacksamma över förrän nu i efterhand.

Tyvärr kan man inte styra över allt. De sista åren blev tuffa för oss, när demensen skoningslöst bröt ner vår pappa. Vi känner både lättnad och stor sorg nu när han dragit sin sista suck – och samtidigt tacksamhet över att ha haft en pappa som vår.

Mia och John Högström