Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Stina Sundstad, Lit

Mellan den 15 januari 1923 och den 9 september 2014 hann mycket hända. Exempelvis levde min mor Stina Sundstad, Lit, färdigt sitt liv då.

Annons

Mamma föddes som fjärde barnet av tio på en stor, gammal släktgård strax utanför Lits samhälle. Hon dog som det sjunde i raden, lämnande ett stort tomrum efter sig. 

Från tidiga år deltog mamma i de mångtaliga sysslorna i jordbruket, och lärde sig att älska naturen och friluftsliv. Enkla nöjen, såsom OS bakom vedboden, band samman syskonen Högström. 

Färgstarka släktingar flockades till den välkomnande familjen. Mängder av svartvita bilder, och mors fängslande berättelser, antyder en gemenskap, som vi bara kan drömma om. 

Skolan i Böle låg en lång skogspromenad bort. Banan i andra barns matsäck var en läcker sensation, som mor uppskattade. Hon blev tidigt andligt och kulturellt berikad, vilket framgick av hennes pianoklink så sent som vid en vistelse på Östersunds sjukhus i somras. Högt upp i åren sjöng hon gärna och vackert, utan att någonsin ha lärt sig noter. Det förde till deltagande i körer. 

Mamma blev hembygden och gården trogen, med avbrott för, bland annat sjuksköterskeutbildning. Visserligen saboterade en meniskskada till stor del arbetet inom vården, men hon var en uppskattad mottagningssköterska i Lit på 1940-talet. Den ovanligaste patienten torde ha varit en schäfer. I brist på veterinär tager man distriktsläkare… 

Dalarna låg henne varmt om hjärtat, efter arbete som husa hos häradshövdingen i Leksand. Högt uppsatta personer, javisst, men med hjärtat på rätta stället. Som gammal brynäsare har jag dock aldrig förstått mig på mammas välvilja mot Leksands IF! 

Hennes sjukvårdande kunskaper kom väl till pass, då hon skötte sin far fram till hans död 1954. Hennes jordbrukande kunskaper var en välsignelse för brodern Hjalmar, då han övertog gården efter pappans frånfälle. 

Kärleken infann sig något senare och anlände från Trostebacken, mitt emot Undersåker, i form av min far Gösta Sundstad. Pappas syster Märta blev morbror Hjalmars hjärtevän, men döden rövade bort även henne; eljest hade det troligen blivit dubbelbröllop. Efter en svår förlossning föddes jag, enda barnet, 1961. På den tiden gick det att vara hemmafru till en köpman och elektriker. Mammas tålamod måste ha satts på prov, då jag sprang omkring med mina vänner, Hjalmars får, med sådan frenesi, att hon måste plocka fårlort ur mitt hår. 

Efter flytten till Boda, också det i Litsbygden, 1972 ryckte mamma in som hemsamarit. Utan bil, svingade hon sig upp på den kära cykeln och fortsatte därmed sina sunda vanor. Det bidrog säkert till hennes långa liv. Anhörigvård blev ett måste en gång till i och med pappas svåra ohälsa. Honom vårdade hon under sex vanskliga år, tills han dog 1981. 

Viss lön för mödan fick mor under livets slutskede, då jag ryckte in som hennes vårdare, med stöd från hemtjänsten och slutligen på Lits ålderdomshem. 

Ett kärt minne är en förstoring av utsikten från Boda. Våra skidspår syns på skarsnön. Dem suddar inte döden ut.       

Sonen Lennart Sundstad, Lit