Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Sonja Hägg, Rörön

Keringa i Sibo, Sonja, hon som alltid hade nåt för händerna, ompysslerskan. Vår mamma, bestämde sig för att följa pappa. 

Mamma växte upp i Rörön och blev byn trogen hela livet. Tidigt fick hon som så många andra ta tjänst som piga på olika gårdar runtomkring.

Efter att hon träffat pappa (i Äkerbacken) följde hon med honom varhelst han fick huggning. Senare i livet arbetade mamma bland annat med plantsättning, röjning och förstås på ålderdomshem. När hon inte jobbade utanför hemmet stickade hon vantar för en firma och tjänade på så vis några kronor. 

Mamma älskade skogen. Hon drog gärna till lingonskogen om höstarna med skrucken på ryggen, ett par hinkar, kaffetermos, några kokta ägg, spisbröd och plågget på huvudet. Vi följde ibland med henne. Branten ovanför paradiset, där det växte oätliga, sura, små paradisäpplen var skrämmande, men när man tagit sig upp var utsikten mäktig. Hon visste alltid var stensötan växte, var kallkällorna fanns och hur stigarna till Bingsta, Tavelberget och Östbergstjärnen gick.

Hon gillade att fiska, gärna i bäcken dit hon gick med metspö och ett par maskar i en tändsticksask, eller i Backsjön dit hon cyklade innan pappa tagit körkort, sen skjutsade han henne förstås.  Intresset för fiske måste börjat tidigt. Mamma berättade hur hon i femårsåldern tjatade på momma för hon inte hade nåt att göra. Momma var i föuse, hon hade säkerligen fullt upp och sa till mamma:

– Gå och fiska i diket.

Så böjde momma en spik till krok, tog björntråd till rev och en kvist till spö. Mamma metade men fick förstås inget. Då gick hon och tog en saltsill ur silltunnan och satte på kroken. Sen visade hon upp fångsten.

Mamma kunde mycket men tvekade aldrig att lära sej ännu mera. Hon och pappa gick på åtskilliga danskurser, hon läste engelska och gick studiecirklar för att lära sig finbroderi. Hon växtfärgade garn, stickade, sydde kläder till oss barn och vävde många, många mattor, handdukar och löpare. På våren drog hon till skogs för att samla näver, hon ville ju lära sej näverslöjd också.

Tomater, gurkor, morötter och söta sockerärter drev hon upp. Den ljuvligt goda ängamat hon kokade på sensomrarna av det hon odlat lär vi aldrig få till, hur än vi försöker.

Mamma drabbades så småningom av demens. Strumpgarnet som alltid löpt så lätt mellan hennes fingrar ville inte längre hamna rätt på stickorna. Vävningen blev för svår, ränningen trasslade ihop sig när tankarna blev till en härva.  När varje dag och var natt blev ett tanketrassel av oro och hjälplöshet fick hon så till slut flytta in på Myltblomman. Där fann hon nog en ro som inte vi kunnat ge henne.

Saknaden har funnits i många år men sorgen är ändå stor. Så definitiv. Mamma drog iväg fem dagar efter pappa. Jag tror han hämtade henne, kanske på sin gula moped.

Ongan genom Inger