Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Signe Svensson, Lorås, Hammerdal, 91 år

Silvertråden har brustit. Vår älskade mamma och högt värderade farmor, mormor, svärmor, farmorsmor och mormorsmor har stilla lämnat oss.

Annons

Signe föddes 1922 i Holme Ramsele som yngsta barn till Per Elias och Johanna Johansson. Vid nio månaders ålder blev hon moderslös och farföräldrarna blev stöttepelare för de tre barnen till vuxen ålder. 

Skolgången blev som för de flesta i hennes generation kort. Hennes skollärare besökte hemmet och framförde en önskan att hon skulle få fortsätta studera eftersom hon hade så lätt för men hon behövdes på gården. Somrarna i Holmebodarna minns hon med glädje och hon återkom ofta till hur gott den "mese" hon kokade i järngrytan smakade och hur nyttig den var.

Signe gifte sig 1945 med Sven Adolf Svensson i Lorås och blev direkt navet på gården. Hon fick många uppgifter både ute och inne. Alltid i farten: tidigt uppe och sent i säng. Besökarna var många och dörren alltid öppen - de som kom välkomnades med orden; så roligt...nu ska ni väl ha något. 

Det blev långa arbetsdagar på gården med hästar, kor och en stor barnaskara, men hon återkom då ofta till sin farfars ledord; "Livet är som bäst när det är möda och arbete".

Hon ställdes inför en svår prövning när vår pappa hastigt rycktes bort 1974, men hon lyckades på ett beundransvärt sätt komma igen. Hon såg framåt och spred glädje i sin omgivning. Förnöjd med att gården kunde drivas vidare tillsammans med sonen Per-Olof.

Många har vittnat om hennes gästfrihet. Vi barn har med åren förstått att hon förestod något av ett värdshus med restaurang, kafé och bageri som alltid var fyllt med hennes egen producerade mat långt innan begreppet började användas i närtid.

Mamma hade en speciell förmåga att få alla att känna sig värdefulla. Hon sa ofta att "barna" är rikedomen. För oss i familjen har det inneburit en självklar och kravlös kärlek.

Musik och sång var ett viktigt inslag i mammas liv. Om hon inte syntes till när vi barn kom hem så var det bara att lyssna efter hennes röst, så hittade vi henne sjungande i någon syssla på gården. Kyrkan och frikyrkan var en plats som hon ofta och gärna återkom till som körsångare och besökare. En för henne stor musikalisk upplevelse var resan till passionsspelen i Oberammergau.

Korsord var en passion och sällan fanns ett olöst kryss i hennes närhet. Det sista hon löste var ÖP-krysset före midsommar där hon körde fast på två ord. Men innan dagens slut var det också löst. Blommor, handarbete och stickning var flitiga intressen. Åtskilliga är de strumpor och vantar hon stickat och lagat till sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Många förundrades hur väl hon följde med sin tid och aldrig blev gammal i sitt tänkande. Hon hängde med i alla nyhetshändelser och hade ett osvikligt minne. Ett minne som var intakt intill hennes sista dygn. Hennes sista ord var:

– Ta en kopp kaffe åt mig också om det är gott!

En kopp kaffe, samvaro och omtanke. Små saker som är viktiga i livet. Det har mamma förmedlat till oss.

Barnen

Annons