Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Ruth Paulsson, Östersund

Att sammanfatta en människa som min faster låter sig inte göras. Men något vill jag ändå säga om en av de människor som gjort stort avtryck i mitt liv, och som jag bodde granne med under fem år.

Annons

Min faster Ruth Paulsson föddes 1927 i den lilla jämtländska byn Ånn, som ett av sju syskon. Flyttade hemifrån i tjugoårsåldern och utbildade sig senare i Stockholm till ålderhemsföreståndarinna, som det kallades på den tiden. Hon var mycket skicklig, älskade sitt arbete och gjorde allt för att ”hennes” åldringar skulle ha det så bra som möjligt.

Ruth älskade också barn, och det var nog en stor sorg för henne att hon aldrig fick några egna - när hon gifte sig hade åren sprungit ifrån henne. I gengäld skämde hon verkligen bort sina syskonbarn, hon var för övrigt känd som en oerhört varm och generös människa som alltid satte andra före sig själv. Och för just mig, mina syskon och mina föräldrar var Ruth under några tuffa år en verkligt räddande ängel.

Hennes kusiner Sonja och Britta var som extrasystrar, och tillsammans var de ute på äventyr runt om i Sverige men också ute i världen. Att se sig omkring och träffa människor var nog en av Ruths favoritsysselsättningar, eftersom hon var så sällskaplig och pigg på allt som kunde vara roligt och trevligt. Sonja och Britta fick acceptera att kusinen ibland försvann iväg någonstans, efter att ha råkat stöta på några intressanta människor som hon slagit sig i slang med och därmed glömt bort tiden.

Jo, Ruth kunde vara lite vimsig och hade svårt att passa tider. Samtidigt fick hon en att känna sig sedd. Hon frågade alltid om man var hungrig eller behövde något – hennes omsorger lämnade ingen utanför.

Hennes kristna tro bar henne genom livet, och även om hon försvann långt in i glömskans land på äldre dagar, glömde hon inte sina andliga sånger. Inte heller sitt glada lynne eller sin förtjusning i godis!

En av de saker jag minns mest med faster Ruth var de bilresor jag fick följa med henne på runt om i landet på somrarna. Vägen mot målet var nästan alltid ett äventyr, i olika bemärkelser. Nattlogi var inte alltid ordnat i förväg, men på något sätt löste det sig alltid ändå. Fick man hemlängtan på kvällen, tog Ruth en i famnen och sjöng en sång jag allra mest förknippar med henne, ”Godnatt små kamrater”.

På ålderns höst flyttade hon tillbaka till Jämtland, närmare bestämt till Östersund. Här engagerade hon sig i Pingstförsamlingen, och efter ett långt liv - 92 år - somnade hon in.

Pernilla Fredholm

tillsammans med alla Ruths syskonbarn