Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Kerstin Schröder, Knytta, 79 år

Min älskade mamma somnade in med mig och Pär vid sin sida.

Annons

En svår sjukdom besegrades efter månader i Umeå. Mycket glad lämnade hon sjukhuset, med plirande ögon sa hon att hon fixat det men tyvärr orkade inte kroppen mer.

Kerstin föddes i Östersund och växte upp med sina föräldrar och en äldre bror.

Sport, frimärken, teckning och djur var stora intressen. Kerstin var handbollsmålvakt, spelade ishockey och tävlade framgångsrikt i orientering.

En släkting som var beridare introducerade tidigt hästar och sedan var hon fast!

Efter flickskolan var hon många timmar på I 5 och fick militär ridutbildning. Senare hjälpte hon till vid ridskolan i Lövlunda.

I början av 50-talet träffade hon min pappa Horst. Utbildad till reklamtecknare drev hon och pappa en framgångsrik reklamfirma i Östersund.

De förlovade sig och köpte gården i Knytta. Många olika djur köptes in. Av pappa fick hon en för tiden exklusiv förlovningspresent – en shetlandsponny! Mamma önskade sig nog en större häst men hennes Riffi blev Knyttagårdens första barnponny och lärde många barn att rida.

1959 gifte de sig. Firman flyttades till Knytta. De gjorde nu även mässor utomlands.

1962 fick Riffi ett föl – Vio – mammas russinbulle. Vio finns på ridskolans emblem.

1964 föddes jag. Mamma sa ofta att det var det bästa som hänt henne!

Ridskolan växte, mamma skötte hästar och höll lektioner. Sommaren 1967 anordnades vårt första ridläger, ett av Sveriges första.

Reklamfirman lades ner. Fokus låg på ridskolan.

Paret gick skilda vägar men mamma drev ridskolan vidare. Mycket jobb, men mamma var alltid positiv med glimten i ögat. "Det ordnar sig alltid", var mottot.

Sedan jag blev ridlärare har vi jobbat ihop på ridskolan.

Mamma älskade hästarna. Hon var alltid glad över nya föl och lika ledsen varje gång någon häst lämnade jordelivet. Särskilt när Vio försvann.

Glädjen att lära ut var hennes stora drivkraft. Hon var lika glad och stolt när någon lärde sig rykta som när någon tävlade nationellt. Extra stolt var hon över att flera av hennes elever utbildat sig inom hästyrken och nu arbetar med hästar runt om i Sverige och världen. 1985 fick hon en kunglig utmärkelse för mångårigt arbete med ungdomar. Hon fortsatte nästan 30 år till.

Tusentals barn/ungdomar har varit på Knytta. Från världens alla hörn kom ridlägerelever och extra roligt är att så många kommer tillbaka år efter år. Knyttagården har nu både barn och barnbarn till de första ryttarna.

Med käpp och senare med rullator sopade hon stallgångar, fyllde vatten, och målade. Att leka med hunden Asta och lösa korsord tyckte hon om.

Hennes långa erfarenhet var en guldgruva. Saknar våra samtal över kaffekoppen om dagens ridning!

På sjukhuset och korttidsboendet lästes ÖP varje dag. Tv-nyheterna och olika frågeprogram var favoriter.

Hon var innerligt tacksam för all stall- och hästhjälp under sin sjukdomstid.

Kerstin sörjs närmast av mig, Madeleine med sambo Pär, hunden Asta, alla Knyttahästarna, övrig släkt och många vänner i Sverige och Tyskland.

En ridlärarröst må ha tystnat, men som någon sa; Nu har alla gamla Knyttahästar sin matte hos sig!

Saknar min mamma!

Madeleine