Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Gudrun Östlund, Östersund

Gudrun föddes i Nyköping som den första av familjens tre döttrar. När hon var tio år dog hennes yngre syster, en förlust som påverkade hennes liv och yrkesval.

Efter studenten flyttade Gudrun till Stockholm, studerade vid Socialinstitutet där hon träffade sin blivande man Rolf som hade sina rötter i Östersund. Det var där de bildade hem och familj, men banden till Sörmland var starka och varje år återvände de till sommarstället på Fredö.

Under många år arbetade Gudrun som kurator inom barnpsykiatrin i Jämtlands län och när Socialstyrelsen fick i uppgift att utveckla psykoterapi som behandlingsform behövdes lärare och handledare. De mest erfarna och kunniga i landet utsågs att gå en speciellt anpassad utbildning, Gudrun var en av tre utvalda från Jämtland.

Gudrun brann för den pedagogiska uppgiften som hon utförde med stringens och målmedvetenhet.

Hennes klokskap och kompetens togs till vara i utredningar och utbildningar och hon respekterades av såväl politiker som kollegor och andra yrkesgrupper.

Barnpsykiatrin i Östersund hotades under en period av nedläggning på grund av att vi saknade läkare med barnpsykiatri som specialitet. Vid ett krismöte med sjukhusledningen vände sig sjukhusdirektör Birger Bragé direkt till Gudrun och sa, ”Nu får du börja tänka Gudrun, så att vi löser det här.”

I sin strävan att nå ut med förståelse för terapi arbetade hon under några år i ett barnpsykiatriteam vid Odensala hälsocentral och senare med rehabilitering av landstingsanställda i arbetsmiljöprojektet Friska vindar.

Ja, Gudrun var bra på att lyssna, tänka och handla men använde inga stora ord och yviga gester. Till synes tillbakadragen men med stark närvaro tog hon del av den andres upplevelser och när hon talade var orden fyllda med mening. En kompetens som också kom domstolen till del under hennes år som nämndeman.

I början på 90-talet startade Gudrun tillsammans med tre kollegor, Psykoterapigruppen, en privat mottagning för terapi och handledning. Efterfrågad och uppskattad fortsatte hon sitt arbete flera år efter uppnådd pensionsålder.

Med sitt respektfulla lyssnande fick hon människor att upptäcka kraft och kompetens som de inte anade fanns inom dem.

Hennes förmåga att kombinera djup kunskap med mänsklig klokskap var unik.

Mod, uthållighet och handlingskraft gjorde henne till en framstående terapeut, handledare och lärare.

I natur, musik och litteratur fann Gudrun avkoppling och ny kraft.

Med glädje minns jag vår poesigrupp, konsertbesök, skogsturer med svamp och lingonplockning ibland i tystnad och ofta i levande samspråk om barn och barnbarn, böcker vi läst och vårt arbete med människor.

Jag saknar min vän Gudrun

Gunilla Johansson