Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Bo Olofsson, Ängarna i Åre

På hemgården föddes vår pappa Bo, 4 juni 1939. Mamma Hedvig skötte ladugården och uthyrning till skolungdomar och turister. Pappa Jakob arbetade vid sidan om jordbruket som linjemontör och skogsarbetare.

Tidigt fick Bo och yngre systern Ann-Christin hjälpa till. Särskilt ofta berättade Bo om hur han som liten fick börja köra hästen och släprivan, tack vare att hans far sett att de betydligt äldre grannpojkarna gjort det. Bo blev med tiden en hästkarl och kärleksfullt var minnet av Povel och deras gemensamma slit i skogen.

Efter värnplikten på I5 utbildade sig Bo till rörmokare i Östersund. I början på 1960-talet arbetade han i Stockholm bland annat vid byggandet av Riksarkivet och First Hotel Fridhemsplan. Vid ett tillfälligt besök i hembyn, gavs Siv-Britt lift till Flatbackes i Duved och snart var våra föräldrar ett par. Kärleken och hemlängtan förde Bo tillbaka till Åredalen och efter giftermålet 1966 avstyckades en tomt på hemgården och vårt föräldrahem skapades.

Det Ängarna där vi växte upp var ett socialt universum, där våra diskussionsvilliga, principfasta och trygga föräldrar var ett centrum för vänner från när och fjärran. Bo älskade idrott och särskilt skidåkning utför och på längden med återkommande fjällturer. Med barnen spelades fotboll och frisbeegolf på gården. Cykeln blev ett omtyckt träningsredskap och på den trampade sig Bo till och från arbetet som eldare på Åre sjukhus.

Bo var uppvuxen i en socialdemokratisk familj och både Jakob och Hedvig var aktiva i det politiska livet i Åre gamla delkommun. Engagemanget ärvdes av Bo och länge var han aktiv som politiker och ombudsman för Kommunalarbetarförbundet. Det hela kulminerade vid mitten av 1980-talet när han var oppositionsråd i Åre kommun.

Vid denna tid drabbades Bo av en reumatisk sjukdom. Den avslutade visserligen hans yrkesliv i förtid, men han kunde fortsatt ägna sig åt barn och barnbarn, föreningsliv och olika byggprojekt. Bo trivdes bäst med blåbyxorna på, händig och noggrann. Ju krångligare projekt desto bättre. Särskilt stolt var nog Bo över att ha byggt ett sjukantigt lusthus på gården och kojan i väglöst land nära Jerusalemsberget. I föreningslivet var han nöjd med att ha medverkat till att bevara arbetarbostaden på Tossön.

Outtröttlig var också Bos engagemang för familjens musicerande. Själv framhöll han sig inte som någon sångare, men som supporter hade pappa aldrig långt till glädjetårar. Det sista året av sitt liv sjöng dock Bo och hans röst var stark och tonsäker.

Om Bos gränslösa nyfikenhet lockade till läsning och långa resor, var det Ängarna som var centrum i hans värld. Utan att vara pedantisk fann Bo en glädje i att hålla ordning, klippa gräsmattor och fylla på meterbreda vedhögar. Utsikten mot Renfjället i solnedgången var något Bo aldrig kunde se sig mätt på.

Pappa fick ett långt liv och en stor del av detta levde han ihop med mamma. Deras kärlek var djup, varm och härlig och den smittade av sig.

Du saknas oss!

Sven och Björn med familjer