Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Ann Elmlund, Frösön

Vår kära mor och farmor Ann Elmlund har nu stilla somnat in.

Annons

Vi kommer alltid att bära med oss bilden av vår farmor i våra hjärtan. Hur hon sitter där på verandan vid äppelträdet med päroncider i kristallglas och väntar på att vi ska spela brädspel.

Vår farmor levde ett händelserikt liv. Hon växte upp i Eskilstuna och fick som ung anställning i en prästfamilj som hon aldrig kom att glömma. De var nazister och hakkorssymboler fanns överallt i prästgården, en skrämmande upplevelse. Hon som ville något helt annat slutade snart arbetet och sökte in på Röda korsets sjuksköterskeskola i Stockholm.

Hon berättade om åren på skolan, om sina kamrater och minnen. Som när hon assisterade hjärnkirurgen Herbert Olivecrona under en operation då läkare från hela världen studerade deras arbete. Eller när en grupp hemlösa i Stockholm hade samlat pengar och köpt blommor till henne som tack för all hennes hjälp.

Efter utbildningen sändes Ann och hennes kurskamrater ut för tjänstgöring i landet. Året var 1939 och andra världskriget hade brutit ut, Ann kom till Vilhelmina där hon var med och tog hand om krigsflyktingar från bland annat Norge och Finland. Hon talade ofta om dem, de hade berört henne starkt.

Farmor var en fantastisk berättare. Man kunde sitta i timmar och lyssna på alla häpnadsväckande händelser hon varit med om. Som när hon var med och smugglade flyktingar vid norska gränsen och ambulansen de åkte i blev beskjuten av tyska soldater. När hon flera gånger gick långt för att hjälpa en gammal same som bodde mitt ute i vildmarken. De blev nära vänner och han gav henne senare vackra föremål som han hade gjort. Hon hade ett foto av honom framme under resten av sitt liv. Eller en vårvinterdag när hon skulle hämta en fjällbonde som var väldigt sjuk. Hon måste ta sig över en stor islagd sjö med sin spark, isen var svart men hon chansade. Dagen därpå hade isen gått upp.

Ann stannade flera år i Vilhelmina och tjänstgjorde också i bland annat Ammarnäs. Här lärde hon känna ambulanspiloten Gunnar Spökis Andersson. De flög patienter, ibland med planets ljus släckta för att undgå upptäckt. Deras vänskap varade livet ut.

Under en fjällvandring stötte hon på en man som satt och kokade kaffe vid en fjällbjörk. Det var jägmästare Arne Elmlund. Farmor har berättat att han var mycket stilig, alltid klädd i kostym, hatt och fluga – till och med under älgjakten. De fattade tycke för varandra och blev ett par.

Arne som var jägmästare fick en tjänst på Skogsvårdsstyrelsen i Östersund. De gifte sig och 1949 fick de sin förste son, Sverker, och 1952 kom sonen Stig. År 1955 stod familjens hus på Frösön klart.

Familjen drabbades av ett svårt slag när sonen Sverker gick bort i ALS 1980, 30 år gammal. Han var sjuk under flera år och farmor brukade sitta uppe på nätterna och vända blad i hans böcker så att han kunde läsa när hans egen rörelseförmåga var borta.

Några år senare kom vi barnbarn, Olle och Nils. Farmor brukade säga att vi livade upp hennes tillvaro.

Farmor bodde i äldreboendet Frösö strand i sju år. Hon hade upplevt två världskrig, sett nästan alla sina vänner gå bort och själv förlorat sin förmåga att gå, ändå har vi aldrig sett henne ledsen eller hört henne beklaga sig. Hon berättade istället alltid om hur underbara vänner hon hade och vilken underbar tid de haft. Hon var glad, positiv och anspråkslös.

Ann var en älskad mor och den bästa farmodern man kunnat ha.

Vila i frid.

Familjen