Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mind if we call you ”Idol”

Humorgudarna Monty Python firar 40 år i år.

Annons

Jag ser deras sketch ”Bruce” som handlar om det australiensiska universitetet i Australien, men kanske mest är en satir på den australiensiske mannen, och skrattar åt en John Cleese med bedrövlig brytning.

I ”Bruce” heter alla lärarna Bruce, och trots sina intellektuella färdigheter och specialiteter är alla klädda som bushmän, riktigt hårda sådana. Den här aktuella dagen kommer det en ny lärare till universitetet: Michael Baldwin.

First Bruce: ”Is your name not Bruce?”

Michael: ”No, it’s Michael.”

Second Bruce: ”That’s going to cause a little confusion.”

Third Bruce: ”Mind if we call you ”Bruce” to keep it clear?”

Efter att man skapat ordning i namnförvirrningen drar Brucearna reglerna som gäller. Den viktigaste regeln är att man inte får vara någon vekling. Det visar sig också att alla egentligen är smarta typer, men gud nåde den som inte dricker öl direkt ur burken. Eller är en vekling på något annat sätt.

Sketchen får mig att tänka på ”Idol”. Tv-programmet där alla, oavsett hur talangfull var och en är på sitt alldeles eget unika sätt, heter ”Idol”.

Vet ni vem Erik Grönwall är? Nej, trodde inte det. Kan vara vem som helst. Men Idol-Erik kanske klingar bekant? Det visar inte minst en snabb sökning på internet. Idol-Eddie får över en miljon träffar, medan Eddie Razaz, som han egentligen heter, bara får 54 000. Det ser likadant ut för de andra:

Idol-Erik: 366 000 träffar.

Erik Grönwall:

37 600 träffar.

Idol-Tove: 69 500 träffar.

Tove Östman Styrke:

26 800 träffar.

Idol-Reza: 88 400 träffar

Reza Ningtyas Lindh: 22 800 träffar.

I ”Idol” är du en vekling om temat ”Las Vegas” inte riktigt är ”din grej”. Om du inte snabbt som sjutton kan förvandla dig till Bruce Springsteen över en kväll, som i kväll. Jamen det är ju det som är hela poängen med hela programmet, säger ni.

Jo, jag vet det. Men jag tycker att den poängen är så jäkla lam och förnedrande. Det är dags för en tävling där de medverkande gör sina egna låtar. Så att publiken vet vem de röstar på, egentligen. Men svenska folket vill inte ha musik. De vill ha idoler. Kritikerrösterna, tidigare ganska starka och fördömande, har tystnat.

”Förlåt, men hårdrock är inte riktigt min grej”, säger Rhabi med sin ljusa flickröst.

”Mind if we call you ”Idol” to keep it clear?”, svarar (Jury-)Andreas.

Fast just nu är det förhållandevis lätt att vara idol med hela svenska folket. En idol av många idoler. En Bruce av många Bruce. Och allra lättast är det, inte helt förvånande, om du pallar trycket och inte är en svag vekling. Många av idolerna pratar gärna om hur svårt det är, om pressen och alla känslorna. Och det är säkert ingen barnlek heller, men tv-bubblan är förmodligen ingenting mot den hårda verkligenheten. När Idol-Erik ska bli Erik Grönwall och ingen annan. Vem är han då?

För att det inte ska bli totalkaos i huvudet på svenska folket fortsätter vi förstås att kalla honom Idol-Erik.

Mer läsning

Annons