Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min son skulle antagligen strypa mig

Intresset för gamla spel ökar markant. I veckan såldes ett Nintendospel för 300 000 kronor.

Annons

Frågan är om man ska behålla alla spel och konsoler som samlar damm i mitt förråd?

Eftersom jag har en alldeles för stor samling spel och ett stort antal konsoler som samlar damm i förrådet så tittar jag sällan på begagnat-marknaden.

Men när jag läste om hur en man i Kansas sålt sitt exemplar av NTSC-versionen av ”Stadium Events” auktionerat ut sitt spel för 300 000 kronor, så blev jag nyfiken på att kolla marknadsvärdet på några av mina spel.

Nu äger inte jag några rariteter av den kalibern, men det stod ganska klart att priset på många gamla favoriter hade stigit ganska avsevärt under de senaste åren.

Gissningsvis beror det på att intresset för spel har ökat på bred front och att nytillkomna gamers vill lära sig lite om spelens historia.

Speltidningarnas retrosidor sväller ut för varje nummer, vilket inte bara torde bero på nostalgiska 40-taggare.

Inte så konstigt. Om jag drar paralleller till mitt eget musikintresse så är det något visst med att botanisera i gamla vinylsamlingar på jakt efter gamla pärlor från rockens barndom. Och varje gång jag hör om hur äldre rockfans sålt av sina skivsamlingar blir jag lika chockerad. Hur kan man, liksom?

Samtidigt så kan jag känna att man kanske skulle sälja av sina äldre spel. Min Nintendo 64 eller NES-konsol ligger där, omsorgsfullt nedpackad i sin låda utan att någonsin se ljuset från en tv-skärm. Och med tanke på att man har en del godbitar i arkiven så skulle det ge en ganska fin slant.

För mig finns så klart ett nostalgivärde i grejerna, men jag tror en ung hungrig gamer skulle få betydligt mer ut av att lägga vantarna på min samling.

Och plötsligt förstår jag hur kompisens farsa tänkte när han gav bort eller sålde sin spelsamling och köpte plattorna på cd i stället. Det handlar om att ge en bit historia till någon. För mig, som varit med sedan spelens barndom är framtiden betydligt mer intressant medan gamla spel, på sin höjd, plockas fram under en julledighet var femte år.

Trots det så finns det två tunga argument för att behålla den otympliga kollektionen av retrogodis.

Det ena är att de antagligen är ännu mer värda om jag säljer dem om tio år i stället.

Det andra är att min son antagligen kommer att strypa mig när han kommer upp i tonåren om jag gör mig av med hans arvegods.

Jens Höglin

Mer läsning

Annons