Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Min bror skulle aldrig mer resa sig"

Annons

I november 1953 insjuknade min bror i vad som då allmänt kallades barnförlamning. Han var 18 år gammal och inte längre något barn, men namnet levde kvar eftersom det var en sjukdom som främst drabbade barn. Äldre personer fick oftare bestående, svåra förlamningar och min bror skulle aldrig mer kunna resa sig på sina ben.

Poliomyelit, allmänt förkortat polio, som sjukdomen skulle komma att kallas, har dokumenterats sedan urminnes tider, och spritts i stora epidemier från 1700-talet och framåt. Vårt land drabbades av polioepidemier 1912, 1937 och 1949, men ingen var så omfattande som 1953 års polioepidemi. Då insjuknade 5090 personer i polio, varav 3029 skulle få bestående förlamningar.

Jämtlands län blev särskilt hårt drabbat av polioepidemin 1953, liksom det hade blivit 1937. Epidemierna orsakades av ett virus, som helt utan förvarning kunde angripa och förlama vem som helst, men som framför allt drabbade barn. Det gåtfulla med sjukdomens uppträdande förbryllade både vanligt folk och läkarvetenskap ända fram till att Jonas Salk lyckades utveckla det första poliovaccinet 1955.

Innan dess hade det förekommit vidlyftiga spekulationer om hur polioviruset spreds. Man varnades för att ta i höstlöv och andas in rå höstluft, för det var ju främst på hösten som polion slog till. Och att ingen säkert visste hur viruset spreds gav upphov till många märkliga rykten och missuppfattningar. "Barnförlamningen var höstens spöke", som Per Axelsson benämnde sin intressanta doktorsavhandling om de svenska polioepidemiernas historia. Den gavs ut som bok 2004.

Nu är det 2013 och det har gått 60 år sedan den sista polioepidemin drabbade Sverige och polion har i stort sett varit utrotad i hela världen. Men på senare tid har den återkommit i delar av Nigeria, Afghanistan och nu senast i det krigshärjade Syrien.

Någonting så traumatiskt som polio borde ha avsatt spår i skönlitteraturen, tänker man. Ungefär som tbc har präglat författarskap alltifrån Thomas Mann, Edith Södergran och Harriet Löwenhjeln till Olof Lagercrantz, Lars Widding och Sven O. Bergkvist. Men vem har skildrat polion i litteraturen?

Jo, nu har faktiskt Karin Wahlberg, läkare och författare av populära kriminalromaner, skildrat polion i en roman med titeln "Lasarettet". "Än finns det hopp" (W & W), som utgör första delen i en kommande romanserie om människorna kring ett lasarett. Och det är alltså den förödande polioepidemin 1953 som utgör upptakten till denna romanserie.

Det är mycket som känns välbekant i romanen för den som minns polioåret 1953, för Karin Wahlberg har gjort god research och låter de vältaliga tidsmarkörerna flöda genom sin berättelse. Alltifrån de skräckfyllda känslor som alla drabbas av inför sjukdomens gåtfullhet och livslånga förlamningar till den uppgivenhet sjukvården kunde känna inför samma gåtfullhet.

Själv minns jag vid besök hos min bror någon månad efter insjuknandet hur överfull Epidemin i Östersund var. Fullbelagt i alla rum, patienter i korridorerna, de gamla järnlungorna som under rytmiska stön och pustanden hjälpte poliopatienterna att andas och hur de nya respiratorerna, som skulle pressa ner luft i lungorna via en kanyl i halsen, gjorde det omöjligt för patienterna att tala. Det var en mardrömslik miljö och situation.

Just där befinner vi oss i Karin Wahlbergs berättelse med rapporter i radion om ständigt nya poliofall, överbeläggningar och brist på både personal och respiratorer. Den värsta polioepidemin i Sveriges historia befinner sig ännu bara i sin linda, men hotar att lamslå hela sjukvården. Och polioskräcken griper omkring sig. I desperata försök att hålla polion stången våttorkas golven på epidemin två gånger om dagen, lakanen hålls oklanderligt sträckta och sängarna i rak position med hjälp av ett snöre. I personalen vill många ogärna tala om att de arbetar på Epidemin, eftersom de betraktas som vandrande smittspridare.

Det är vid den här tiden vi kan köpa fyra lösa Bill för 12 öre styck, veckans Fickjournalen för 40 öre och pröva en nylanserad dryck från USA som heter Coca Cola. I radion läser Olof Thunberg spökhistorier i Mannen i svart och själva läser vi nya romaner av Alice Lyttkens och Gösta Gustaf-Jansson.

Det är, som sagt gott om tidsmarkörer i Karin Wahlbergs roman. Och den starkaste tidsmarkören är nog skildringen av klassamhället som det kommer till uttryck i den hierarkiska ordningen på sjukhuset med överläkaren i pyramidens topp och biträden och städerskor i botten, som gör sig osynliga när ronden går. Doktorerna går på ständig övertid medan doktorinnorna i Läkarfruföreningen fördriver tiden med allehanda partyn och välgörenhet.

Karin Wahlberg är en god tidsskildrare och framför allt har hon på ett både gripande och trovärdigt sätt fångat den sista skräckfyllda polioepidemin som den drabbar både patienter och deras familjer och sjukvårdspersonalen.