Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Metalhead

Premiär: 28 februari 2014
Regi: Ragnar Bragason
Med: Thora Bjorg Helga, Ingvar Eggert Sigurðsson, Ólafur Gunnarsson med flera.
Speltid: 1 tim 30 min
Bio Regina

Annons

En älskad bror dör i en olycka och en lillasyster ärver skinnjackan, skivsamlingen och elgitarren. I "Metalhead" utforskar den hyllade isländske regissören Ragnar Bragason sorg, hat och utanförskap. Eller snarare sökandet efter utanförskap. Filmens Hera gör sitt bästa för att inte smälta in i den lilla lantliga församling där hon växer upp, men där finns ont om ytor att ta spjärn mot för den som behöver revoltera. Hon möts av mer kärlek och förståelse än stängda dörrar. Visst är hon en särling med sina Slayer-t-shirtar och nitbälten, men trots att hon anstränger sig hårt för att bränna alla skepp landar hon mjukt när hon väl vågar hoppa.

Greppet är vågat för det är naturligtvis svårare att göra drama av Heras inre demoner än av en öppen konflikt. Thora Bjorg Helga spelar övertygande och lyckas med små medel förmedla ett uttryck som låter ana ett frätande förakt för omgivningen parat med en förlamande oförmåga att bryta sig loss från hemmet. Filmen innehåller obetalbara scener, som när Hera ser ett tv-inslag om norsk black metal och dyker upp till frukost med full corpsepaint i ansiktet eller när hon spelar in en demotejp i ladan och får med kornas råmanden på bandet.

Kontrasten mellan Heras flykt in i hårdrockens mörker och den isländska idyllen är det medel Ragnar Bragason brukar för att skapa effekt och filmen dras med en del olyckliga klichéer. Här finns den nye prästen som visar sig vara hårdrockare, en barndomsvän som friar men är fel och föräldrar som krisar och kommer över.

Här finns också ett inslag av magisk realism. I två avgörande scener återvänder den döde brodern till Hera som en tyst, uppfodrande ande. Det fungerar bra, kanske mest tack vare att Thora Bjorg Helga aldrig spelar över. Aningen överspelad är däremot filmens final. Plötsligt släpper Ragnar Bragason alla hämningar och kastar ut sin förlösta huvudperson i ett soligt helöppet "Mama Kin"-slut.

Carl Cato/TT

carl.cato@tt.se