Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mer buskis än maffigt spektakel

Premiär: 25 december 2013 Biostaden

Regi: Felix Herngren

Med: Robert Gustafsson, Iwar Wiklander, Mia Skäringer med flera.

Speltid: 1 tim 52 min

Censur: 11 år

Annons

För sju år sedan skulle svenska folket utse världens roligaste man, via tv-programmet "Folktoppen". Bland kandidaterna fanns internationella giganter som John Cleese, Robin Williams och Eddie Izzard. Vinnare blev en 41-årig komiker från Skövde, även känd som brandchefen Greger, eller Weiron i ottan.

Det kan tyckas som ett lite inkrökt val, ungefär som när Helena Bergström brädade både Greta Garbo och Ingrid Bergman i telefonomröstningen om århundradets svenska skådespelerska. Men faktum kvarstår: Sverige älskar Robert Gustafsson.

Nu spelar han huvudrollen i Felix Herngrens filmatisering av en nästan lika populär bok. "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson är en komisk skröna om hundraårige Allan Karlsson som rymmer från äldreboendet och upplever hisnande äventyr, samtidigt som han berättar om sitt brokiga liv bland snapsar och dynamit.

Herngren har valt att fokusera på det nutida äventyret - stora stycken av Allans dramatiska livsberättelse har tyvärr fått stryka på foten. Det kanske var nödvändigt, men det gör också filmen till mera buskis än maffigt spektakel.

"Hundraåringen" lånar sig också lätt till jämförelser med filmer som den har svårt att mäta sig med, som Tim Burtons "Big fish" och David Finchers "Benjamin Buttons otroliga liv". En mer rättvis jämförelse kanske är med Ulf Malmros "Smala Sussie", men medan den (under alla tokerierna) var djupt personlig känns Herngrens film som en lite ängslig iscensättning av någon annans fantasivärld.

Resultatet är en trevlig film, varken mer eller mindre. Det är så där lite lagom prilligt, lite lagom blodigt, lite lagom spännande. Gustafsson gestaltar Allans olika åldrar fint, men själva rollfiguren är lite för tunn för att det ska bli riktigt intressant. Då är birollerna betydligt bättre, från Iwar Wiklander som jovialisk sidekick till David Wiberg som neurotisk överliggare och Ralph Carlsson som kriminellt inkompetent polis.

Men som Allan Karlsson säger: "Det är som det är och det blir som det blir". Ingenting lär kunna rubba svenskarnas kärlek till Robert Gustafsson - och en julfilm kan gott få vara trevlig.

Karin Svensson/TT

noje@tt.se