Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med orden som uttryck

/
  • Det viktigaste är att läsaren känner en dikt på sitt sätt, oavsett vilken känsla författaren som skrev den hade, menar Marianne.
  • Kärlek är ett återkommande ämne i Mariannes dikter. För henne blir det så för att det är den största känslan, ständigt aktuell och något som alla kan relatera till.
  • Marianne Panther växte upp i Mattmar och flyttade i höstas till Hällesjö där hon pluggar på folkhögskola. Skrivandet har hon haft med sig sen liten och är rätt säker på att det kommer följa med i framtiden också.

För Marianne Panther från Mattmar handlar poesi om att uttrycka sig, oavsett om det gäller hemmalyrik eller utgivna diktböcker. Själv sysslar hon med både delarna.

Annons

Uppvuxen bredvid järnvägen med hjärtat i det skrivna ordet. Så skulle man kort kunna beskriva Marianne Panther, blott tjugo år och redan författare till två utgivna diktsamlingar. Den senare, som utkom förra året, har det dubbeltydliga namnet "Järnvägsskrot".

– När jag var liten gick jag ofta längs järnvägen och samlade skrot. Dikterna i boken är lite på samma sätt. Dom är uppsamlade efter flera år, har legat där och väntat på att bli hittade, förklarar hon.

Poesin har följt henne så länge hon kan minnas och numera ser hon det faktiskt mest som ett personligt behov som måste fyllas. Eller som en slags terapi, genom att formulera problem och tankar i det skrivna och kunna hantera dem.

– Alla människor behöver väl utrycka sig på olika sätt, och poesi är mitt sätt. Fast jag brukar säga att jag skriver för att jag kan. Så länge jag känner behov av att skriva kommer jag göra det.

Som fjortonåring gav Marianne ut sin första diktsamling, "Blomknoppspoesi". Hon hade hört talas om ett litet förlag som gav ut diktsamlingar och skickade in de dikter som fanns på lager. Förlaget nappade på dem och sedan gick det rätt snabbt tills dess att hon hade boken i handen. Efter att ha fått positiv respons av läsarna, som imponerades av hennes förmåga och unga ålder var inte steget långt till att ge ut ännu en bok. Förra året hade hon återigen samlat ett gäng dikter på lager och letade upp ett nytt förlag som också var intresserade.

– Har man vilja, envishet och lite tur är det nog lättare än man tror att bli publicerad. Däremot tror jag inte att man ska ha det som drivkraft när man skriver. Först och främst handlar det om att skriva för sig själv. Kanske har förlagen gillat mina texter för att de inte är så svåra, även om det finns dolda budskap använder jag ett ganska enkelt och direkt språk som många kan identifiera sig i.

Dikterna från "Järnvägsskrot" är hennes innersta nedpräntat på papper, i en blandning av hopp, sorg och förtvivlan. Ibland väldigt utelämnade men oftast på ett sätt som kan tilltala andra på ett igenkännande plan. Personligt men ändå allmängiltigt, menar hon. Sådant som lika gärna kan gälla henne som andra, såsom ämnet kärlek till exempel.

– Kärlek har så många sidor och berör alla i någon form. Det är den största kraften som finns, både värsta och bästa, så för mig känns det självklart att skriva så mycket om det. Det är nog därför ämnet får så mycket utrymme i andras texter också.

Formen poesi gillar Marianne mycket för att det är kort och koncist och inte så tidskrävande. Ibland dyker det upp en rad i huvudet som hon gör en dikt kring, ibland sätter hon sig ner och bestämmer sig för att skriva en stund. Däremot läser hon inte så ofta upp sin poesi utan ser hellre att andra läser orden själv. Lyrik för henne handlar om att förmedla något som läsaren tolkar efter egen förmåga. Huvudsaken är att läsaren formar betydelsen på sitt vis och väcks av en personlig känsla, oavsett vilken det är.

– Jag gillar längre prosa också och vill försöka slutföra någon av de påbörjade romanerna som ligger hemma. Visst vore det en dröm att kunna jobba med skrivande på något sätt i framtiden, men det skulle kännas helt okej att ha det vid sidan av också. Och det kommer jag ju alltid att ha.

Mer läsning

Annons