Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Med blick för naturens förändringar

I sina akvareller synar Inger Lundell naturens och landskapets skiftningar. I dag är det vernissage för hennes separatutställning "Årstider" på Kulturhuset i Järpen.

Annons

Det var ett jobb som butiksbiträde på fjällstationen Storulvån som förde Inger Lundell till Jämtlandsfjällen, men det var kärleken som fick henne att stanna. Nu har hon bott i Ånn i 18 år. Utanför fönstret i köket med de knallgula luckorna breder skogen ut sig. I förgrunden en bångstyrig åker fylld av ett rosa, mjukt dis av rallarrosor.

– Det är bara att ge sig ut. Jag brukar promenera på sommaren och åka längdskidor på vintern. Naturen vid fjällen och havet inspirerar mig mycket, säger hon medan hon serverar kaffe i Gustavsbergs Blå blom-koppar.

Målat och tecknat har hon gjort ända sedan hon var liten. I barndomshemmet på Söder i Stockholm, ett hem som hon delade med lillbrorsan, artisten och konstnären Ulf Lundell, fanns det alltid pennor, sudd och papper nära till hands.

– Pappa höll på med smide, han hade också blick för fotografering och var väldigt kreativ. En gång hittade jag en teckning, en vallmo, som min pappa hade gjort och då berättade han att han vunnit en krona i en tävling med den bilden. Mamma sydde mycket.

Genom åren har hon arbetat med olika tekniker som akryl, teckning, bildväv och fria, textila tekniker. I Handöl, Storlien och Enafors kan man till exempel se hennes informationsskyltar i akryl, målade med inspiration från respektive by. Materialen har också skiftat mellan bland annat skinn, fjädrar och tenntråd, men numera ägnar hon sig nästan uteslutande åt akvarell. Färglyriken är klar och glad, motiven livliga. Hon målar gärna utomhus eftersom det ger henne en särskild koncentration, ett särskilt flow.

– Det går inte att tänka för mycket när man står ute och målar. Tänker man för mycket hinner molnen dra in.

Naturens former och förändringar är ständigt i fokus. Blicken följer uppmärksamt löven som faller om hösten, blommorna som exploderar på försommaren.

– Jag målar gärna fåglar också, eftersom jag tycker om deras rörelser. Fåglar är personliga på många sätt. Däremot har jag aldrig gillat att måla människor, men nu har jag faktiskt börjat med det. Jag gjorde ett porträtt till en vän som fyllde 50 år och hon blev så nöjd så jag tänkte att jag kanske ska fortsätta, säger Inger och tillägger att Stockholmskonstnären X:et Erixson är en förebild.

– Hans människor är inte så jädra fina, utan ganska grovhuggna. Överlag tror jag att man får hitta ett eget sätt att måla, om det sedan inte överensstämmer med konstböckernas sätt – det struntar jag i, säger hon och ler.