Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästaren Anja ska tända det svenska folket

/

VM i Åre var ett fantastiskt arrangemang.
Klockren svensk idrottsfest blev det tack vare en enda person.
Anja Pärson var namnet.
När VM i alpint startar i dag är det återigen Anja som ska få oss svenskar att tända till.

Annons

Ingen ska behöva missförstå mig när jag menar att Åres totala succé som VM-arrangör var avhängigt en enda person.

Arrangörerna hade svarat för ett så fantastiskt arbete, före och under tävlingarna, att om det fanns något enda litet att anmärka på så var det i så fall att ambitionen var så hög att en del nästan blev överarbetat.

VM i Åre hade kunnat gå till historien som ett perfekt arrangemang som tyvärr samlade alldeles för lite publik och som inte förmådde engagera det arrangerande landets befolkning.

Så blev det nu inte.

Trots en strulig säsong, med Anja-mått mätt, fram till världsmästerskapen så brakade entusiasmen till så fjällgrananarna skakade och kretit och pletit kom rusande för att heja och vråla när Anja drog igång sin makalösa VM-show.

Guld i super-G.

Guld i kombination.

Guld i störtlopp.

Silver också i lag samt snudd på ytterligare någon medalj.

Anja Pärson bar det svenska laget och hon frälste det guldtörstande svenska folket.

Skillnaden nu inför VM i Val d’Isère är att den här gången har vi på förhand, i stort sett, bara Anja att hoppas på.

Inför VM i Åre hade främst det svenska herrlandslaget i slalom sopat banan med allt och alla så in i bomben så att det på fullt allvar spekulerades i att Sverige gott och väl skulle kunna ta alla tre slalommedaljerna.

Det gick som det brukar gå när det trissas. Ungefär som när någon Carola eller någon Pirelli ska ta hem den europeiska Schlagerfestivalen.

”Sweden one point”.

Tjejer som Borsén och Ottosson fanns det också anledning att hoppas på.

Gick väl sådär.

Sweden two points”.

I stället skrällde Patrik Järbyn (brons) och Maria Pietilä-Holmner (silver).

”Sweden nine points”.

Inför det VM som startar i dag, med medaljchans i super-G för Anja, är det henne vi hoppas och tror på. Ingen annan, även om Jessica Lindell-Vikarby i kraft av sina senaste resultat i super-G, etta och trea har viss skrällchans och då just i dag.

En normal människa skulle inte palla det tryck och de förväntningar som nu vilar på Anja.

Lyckligtvis är hon nu – i positiv bemärkelse – ingen normal människa.

De stora mästarna har något inom sig att plocka fram när det verkligen gäller. Något som de inte brukar kunna beskriva själva och något som vi vanliga dödliga aldrig varit eller kommer att vara i närheten av att förnimma.

Inför de här mästerskapen har jag personligen inte träffat Tärnabys jämte Ingemar Stenmark största barn av sin bygd och sin tid. Det gjorde jag flera gånger inför tävlingarna i Åre.

En sak jag slogs av då, vare sig jag följde träningarna på nära håll ute i backen eller satt med i någon intervjusituation, var hur avspänd och tillfreds med det mesta hon var.

Fantastiskt bara det med tanke på alla bekymmer som staplats på varandra tidigare under den säsongen.

Det märktes att hon tack vare landslagets upplägg att dra sig undan och träna i lugn och ro återfunnit glädjen i skidåkningen och att hon såg fram emot tävlingarna med förväntan i stället för med oro och ängslan.

Kanske tänker jag lite för positivt, men nog anar jag nu, i tv- och radiointervjuer något av samma beslutsamhet, samma positiva vinnarkänsla och samma koncentration hos henne nu som när det senast begav sig i en mästerskapsbacke.

Hörde för övrigt ett resonemang i tv-sportens Vinterstudio om att Anja ibland av journalister men framför allt av radiolyssnare och tv-tittare uppfattas som lite arrogant och lite stöddig.

Stig Strand och Tobias Hellman försvarade henne med att Anja svarar i intervjuer innan tävlingsadrenalitet gått ur kroppen helt enkelt. Hon är såväl ärlig som självkritisk och att det som kan låta som bortförklaringar är helt enkelt hennes ärliga reflektioner om vad som varit fel.

Vad som hindrat henne att vinna helt enkelt.

Vill inte påstå att jag känner Anja speciellt väl, men just den analysen av Strand och Hellman tycker jag ändå att jag kan skriva under på.

Stöddig har jag aldrig uppfattat henne som.

Att hon någon gång sett lite sur eller lite besviken ut har helt enkelt att göra med hennes vinnarpsyke och att hon har det psyket det är vad som i grunden gett henne, och oss, alla de enorma framgångar hon radat upp genom åren.

Som sagt. Någon gång, väl bekomme, kan hon vara lite butter. Men för det mesta väldigt öppen, tillgänglig och trevlig mot alla.

Hon är en väldigt stark och beundransvärd person, Anja Pärson. Nu håller vi tummarna för nya stora bedrifter.

Men vi kan väl enas om två saker:

Vi ger tusan i att kräva att hon tar ytterligare medaljer.

Vi lever på hoppet om att ytterligare några svenskar likt Järbyn och Pietilä-Holmner i Åre kliver fram och skräller.

Tävlingarna kan börja.

Foto: Pontus Lundahl/Scanpix

Mer läsning

Annons