Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Margareta en livlina – har alltid tid att bry sig om patienterna

– Även i de svåraste stunder finns det nyanser av ljus och det känns viktigt att kunna hjälpa till att plocka fram dem.

Annons

Det säger Margareta Wickman, en av två kontaktsjuksköterskor som är placerade på patienthotellet Björken i Umeå. Hennes kollega heter Therese Björkholm

De är anställda av Cancercentrum vid Norrlands universitetssjukhus.

Vi har valt att prata med Margareta Wickman som jobbat med detta sedan starten i 21,5 år och hon tycker att hon har världens bästa jobb.

– Det blir allt roligare, varje dag lär jag mig nya saker om människor, nya fenomen där ingen är den andra lik, säger hon.

Hon påpekar att hon alltid varit nyfiken och känt en tillit till mänskligheten och hon försöker att vid varje möte snabbt pejla av på vilken våglängd de ska mötas.

– Det finns inga svåra möten, säger hon med eftertanke, vi möts i den sinnesstämning som råder här och nu. Jag försöker följa med som guide, och kanske coach också, på den stig de befinner sig just nu.

– Finns det bara en procent chans att överleva, så finns den. Det svåra är de patienter som fått ett besked att de exempelvis har högst tre månader kvar att leva. Då är det många som räknar dagarna i stället för att leva dessa dagar.

Alla patienter vet att deras liv kan vara begränsat när de fått en mycket allvarlig sjukdom och Margareta Wickman slår fast att hon aldrig hade kunnat arbeta här om inte gjort upp med sitt eget liv.

– Jag känner ingen rädsla inför döden, säger hon allvarligt, men jag är fortfarande nyfiken och vill fortsätta att leva.

När man rör sig inom patienthotellets väggar syns Margareta Wickman överallt. Under frukosten ger hon någon en klapp på axeln och undrar hur dagen börjat, under lunchen äter hon tillsammans i samma restaurang med patienterna och det finns alltid några som väntar utanför hennes dörr för att dela glädjeämnen eller bekymmer med henne.

– Jag får många fina berättelser och personliga förtroendenav de svårt sjuka, säger hon. Jag känner stor respekt inför dessa och förvaltar dem med största förtroende.

Det är mycket som ska ordnas och fixas hela tiden, telefonerna ringer, det knackas på dörren och tider bokas upp och om.

Ofta handlar det om praktiska frågor som resor eller att patienterna fått dålig information. Margareta Wickman menar att det borde byggas upp ordentliga rutiner så de som remitterar patienterna faktiskt vet hur det fungerar i verkligheten.

– Patienterna borde få ett papper i handen som klart och tydligt beskriver hur allt fungerar rent praktiskt så de bara kan läsa på.

Hon pratar om vikten att kunna vara personlig utan att för den skull bli privat.

– Men man måste vara emotionell i vilken position du än är, säger hon.

Inne på kontoret finns många hälsningar från tacksamma patienter och Margareta Wickman säger att hon ibland blir tårögd när patienter kommer ihåg henne efter flera år.

– Inte minst när de efter flera år skickar ett vykort från en trevlig semester, det känns oerhört stort, säger hon.

Resorna har varit ett stort problem inte minst för de jämtländska patienterna. Det är främst administrationen kring de individuella resorna som ställer till det.

– De ansvariga läkarna eller annan sjukvårdspersonal går på den diagnos som de är remitterade för när de bestämmer hur en patient ska åka, men patienten kan ha andra besvär också som det inte alltid tas hänsyn till. De ser helt enkelt inte helheten.

Men Margareta Wickman poängterar att hon har bra samarbete med reseservice, Ambuss, kuratorer och andra.

– De gör verkligen sitt bästa, säger hon. De strikta reglerna är fastställda på högre nivåer och tydligen mycket stränga, de ger inget utrymme för egna bedömningar.

– Det är patienternas behov som måste avgöra valet av transportmedel.

Hon passar på att skicka med en hälsning till Länstrafiken om att de ska se till att deras bussar är komfortabel för patienter som har ont i ben, fötter och rygg.

Det som engagerar henne mest är att restiden för många patienter blir alldeles för lång.

– De flesta som går här på behandling mår inte bra. Ta en patient från Sveg eller Åre som ska hem över en helg, då åker de först med Ambuss sedan har de flera timmar i bil innan de är hemma.

– Det skulle finnas en begränsad restid under helgerna, jag menar att dessa patienter borde få flyga för att få några dagars kvalitetstid hemma med familjen. Det är bara fantasin som behövs för att det ska ordnas.

Hon menar att det inte kan vara särskilt svårt att försöka leva sig in i en patients situation och handla därefter.

Samtidigt slår hon fast att det inte går att skämma bort en patient, att respektera deras önskan.

– Att bejaka och se människors behov är inte orimligt, det är en skyldighet om man vill arbeta med människor.

– Handlar det om liv och död går det inte att lösa på ett klockslag, patienterna måste också få tid att prata med doktorerna.

Vad är då det allra svåraste med ditt jobb?

– Självklart är vissa möten svårare än andra om omständigheter med nya besked för patienten är nedslående.

– Det är svårast för de direkt inblandade, för mig är det viktigare att vara närvarande och känna in så gott jag förmår.

– Jag tycker att det är viktigt att våga känna smärtan och inte stänga av den. Däremot är det viktigt att jag förhåller mig professionellt förstås. Det är ett stort förtroende att vara en del av en människas livsresa när det gäller liv och hälsa och det ser jag på med största ödmjukhet. Så skulle jag själv vilja bli bemött.