Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mankell: "Mod är att acceptera rädslan"

På en timme förvandlades Henning Mankells nackspärr till en allvarlig cancerdiagnos. Författaren som aldrig slutade skriva paralyserades, men tog sig upp ur kvicksanden.

Annons

När Henning Mankell drabbas av cancer är det självklart för honom att skriva om det. Varför skulle han inte göra det, han som varit språkrör i så många andra sammanhang? Lika självklart är det för medier över hela världen att rapportera om hans sjukdom.

Sedan i vintras har han skrivit om sjukhusbesök, diagnoser och cellgiftbehandlingar i Göteborgs-Posten - artiklar som snabbt översatts och publicerats i tidningar som ansedda The Guardian.

– Om man har så otroligt många läsare som jag har, mina böcker brukar ges ut i över 120 länder, så vore det förfärligt att inte skriva om det här. Men jag blev förvånad över hur snabbt artiklarna nådde ut i världen, berättar han, med höstsolen i ryggen på sin altan i söderläge.

Här i huset strax söder om Göteborg har han tillbringat mer tid än vanligt det senaste året. Lukten av havet gör gott för själen och närheten till Sahlgrenska sjukhuset har varit avgörande. Men längtan till Afrika finns kvar och om några veckor hoppas han vara tillbaka i Moçambique.

– Den stora skillnaden i mitt liv nu är att jag reser mindre. Cellgifterna hotar immunförsvaret och det är inte lämpligt att jag blir förkyld. Men nu måste jag tillbaka till teatern i Maputo igen, jag har aldrig varit borta så länge.

Däremot blir det inget besök på Bokmässan i höst, för första gången på 23 år. En anledning är att han inte orkar svara på frågan om hur han mår, hur välmenande den än är.

Hur mår du i dag?

– Du kan inte se på mig att jag är sjuk. Jag har inte ont, märker det inte. Jag går regelbundet på kontroller och cellgiftbehandlingar. Metastasen i nacken är borta. Jag har det så bra som jag kan.

När sjukdomsbeskedet kom var Henning Mankell mitt upp i arbetet med en ny bok, där han med egna ord och upplevelser beskrev människans livsvillkor. Men allt stannade upp efter den där dagen i januari då nackontet visade sig vara en av flera tumörer.

– Att få en sådan diagnos är för alla människor en livskatastrof. Alla förutsättningar förändras, all normalitet försvinner. Under en månad var jag ganska paralyserad, men sedan insåg jag att bara arbete kan föra mitt liv vidare.

Vid skrivbordet återfann han vardagen och fyra månader senare var boken klar. Hans syn på vikten av civilisationskritik förändrades inte av cancern, konstaterar han, men sjukdomen gav boken ett mer personligt perspektiv - och en ny titel, "Kvicksand".

Medvetet lotsar han läsaren genom ett till synes fritt associationsflöde, genom barndomsminnen, resor, händelser i konst- och vetenskapshistorien och nära döden-upplevelser.

Det kan vara en båtmotor som inte startar när Zambeziflodens flodhästar kommer allt närmare, en pistol mot tinningen eller, kanske viktigast, alla barn utan framtid: aidssjuka, gatubarn och barnsoldater. Henning Mankell har hamnat ansikte mot ansikte med döden fler gånger än de flesta, och återkommer själv gärna till sin definition av mod - att acceptera sin rädsla. Främst handlar det om modet att våga välja väg.

Men i "Kvicksand" har Henning Mankell också för första gången skrivit mer ingående om sin barndom; en konsekvens av att han bestämt sig för att i varje ögonblick tala sanning.

– Jag har värjt mig mot att skriva om min barndom tidigare, undrat vad jag skulle kunna tillföra.

Några ögonblick naglar sig fast mer än andra, framförallt när han träffar sin mamma på en restaurang i Stockholm, för första gången sedan hon lämnat familjen när han bara var något år gammal. Hon inleder med att hålla upp händerna: "Kom inte för nära, jag är förkyld".

– Ja, det var inte roligt. I dag kan jag ha en större förståelse för henne. Vi lär vara väldigt lika varandra på många sätt. Hon var kanske inte lämpad att leva ett äktenskapligt liv. Vi blev hyggligt goda vänner sedan, men jag sörjde henne inte när hon dog. I dag hade jag nog gått på hennes begravning.

Elin Viksten/TT

elin.viksten@tt.se