Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Manic Street Preachers

"Rewind the film"

(Sony Music)

Bästa låt: "Anthem for a lost cause"

Annons

För ett band som alltid byggt sin storhet på energi och frustration även efter Richey Edwards försvinnande är det förödande att bli äldre och inte orka ta i längre. Manic Street Preachers nya album är den musikaliska motsvarigheten till att sitta i gungstolen och se på hur världen rusar förbi utanför fönstret, samtidigt som man hytter lite lamt med näven.

James Dean Bradfield sjunger sämre än någonsin, låtarna är närmast vaggvisor jämfört med det furiösa tempot från storhetstiden på 90-talet och det refereras fler än en gång i texterna till svunna tider och hur det än gång var.

Det enda som räddar walesarna från totalt haveri är de få gånger de frammanar någon sorts ilska i musikalisk form som i fina "Anthem for a lost cause" och i avslutande "30-year war" där lögnerna om Hillsborough-katastrofen och mörkläggningen av sexskandalerna på BBC trycks in i en och samma text. Lite som Manic Street Preachers brukade vara.

Mikael Forsell/TT