Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Man glömmer lätt bort tiden"

LT hoppade in på Yrankansliet och fick vara med om en historisk händelse. Storsjöyran startade 1983. I går, 27 år senare, fick festivalgeneralen Lars ”Sillen” Sillrén och produktionsansvarige Stefan Kauppi varsin klocka. Det är deras första. Någonsin.

Annons

Därmed inte sagt att de aldrig har behövt någon klocka. Kollegan och artistbokaren Andrea Wiktorsson, som lite dramatiskt svischar förbi och slänger två klockor från Claes Ohlsson i herrarnas knä, förklarar att de aldrig kan passa tiden. Nu får det vara nog.

– Man glömmer lätt bort tiden, den går så fort, mumlar Kauppi medan han öppnar förpackningen.

– Tidigare fanns det en klocka på Kärnanhuset. Den såg Kauppi från sitt arbetskontor, men nu har de byggt om entrén och då försvann klockan, förklarar Sillen och ler.

Förr om åren var det ett jädra liv inne på Yrankansliet. Då skrek arrangörerna åt varandra i kommunikationsradio eller skickade ut springbud när de ville nå någon. I dag har den tysta, lite svagt surrande tidsåldern nått även hit. Alla sitter koncentrerade framför sina datorer. Visst, det springer folk hit och dit och det står ouppackade kartonger både här och där. Men ändå. Man kan lätt tro att det är lugnet före stormen, men det är det inte. Kalla det hellre stormen före stormen. Stefan Kauppi har 585 kontakter på sin lista. Det är onsdag och det finns en del att oroa sig för.

– Just nu är det i huvudsak tre saker jag oroar mig för: Säkerheten, presidenttalet och vädret. Det värsta som skulle kunna hända är om någon skadar sig. Och det här med vädret alltså, jag vill inte ens höra vad det är för väder, säger Stefan, som egentligen inte har tid att oroa sig. Det är ett race som ska genomföras.

Yran är just nu en dygnet runt-maskin.

– När vi kommer vid sjutiden på morgonen går nattskiftet och de som vaktar scenerna av. Vi är som en fabrik nu. Men allt känns bra. Det märks att artisterna är peppade på att komma hit och spela när man pratar med dem, säger Andrea.