Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mammut

/
  • Michelle Williams, Gael Garcia Bernal och Sophie Nyweide i Lukas Moodyssons hett emotsedda ”Mammut”. Foto: Memfis Film/PA Jörgensen

Genre: Drama
Premiär: 23 januari 2009
Med: Gael Garcia Bernal, Michelle Williams, Marife Necesito med flera
Regi: Lukas Moodysson
Speltid: 2 tim 5 min
Censur: 15 år
Betyg: 3

Annons

I en fantastisk scen i ”Mammut” står en av sex huvudpersoner, IT-miljonären Leo (Gael Garcia Bernal) i sin tysta svit på det thailändska skyskrapehotellet. I badrummet har han hittat en burk som innehåller ”Personal Oxygen”. Nu tittar han ut över Bangkok. Då och då andas han in lite av sitt personliga syre. Hans liv ska förändras, men varken han eller vi vet hur.

Leo är ung, snygg, rik och hyllad. Han är också naiv och djupt skuldmedveten inför sina egna privilegier. Han undrar vart han är på väg härnäst. Han är, förmodligen, Lukas Moodysson.

Med Moodyssons ”Mammut” talar vi om den mest förhands- älskade svenska film som kommit ut de senaste tio åren, en film med två riktigt tunga internationella namn – Bernal och Michelle Williams – och en budget på 70 miljoner. Om trycket någonsin skulle krossa en film är det denna.

”Mammut” handlar om vad som händer när människor börjar se. Eller snarare: när de slutar att inte se. Det är en film om små världar i den stora världen, om att försöka göra gott mitt i ondskan och, inte minst, om föräldrars ansvar och föräldrars svek.

Är det någonting som Lukas Moodysson bevisar med ”Mammut” så är det att han är en internationell regissör att räkna med. När man ställer ”Mammut” bredvid tidigare svenska engelskspråkiga försök ser det ut precis så: en mammut bredvid några försök. Fotot är fantastiskt, sammanfogandet av de olika spelplatserna – New York, Thailand och Filippinerna – sker i stort sett sömlöst.

”Mammut” är överlägset det mesta som någonsin passerat Filminstitutet, men mot till exempel ”Babel” (en film som Moodysson borde ha tackat i eftertexterna) bleknar den. Förstås.

Med ”Mammut” får man också känslan att Lukas Moodysson i jakt på ett större genomslag för första gången kompromissat med sin egenart. Det finns bara en filmskapare som kan göra ”Fucking Åmål”. Det finns bara fem som kan göra ”Lilja 4-ever”, tio som kan göra ”Tillsammans” och, tack och lov, inte fler än en som kan göra ”Container”. ”Mammut” hade kunnat vara en film av trettio andra regissörer.

Filmen lider också av sitt långsamma tempo. Efter en timme vet vi inte mer om rollfigurerna än vi visste efter tio minuter. Men det ska förändras. Mot slutet tar ”Mammut” fart och börjar marschera med all tyngd den är mäktig. Det blir kanske ingen explosion som i ”Fucking Åmål” eller ”Tillsammans”. Men det blir omskakande, hjärtskärande vackert och bara hjärtskärande, och det är sorg och kärlek och mera svek, och allt hänger ihop på en ensam planet i ett stort ingenting eller allting.

Mer läsning

Annons