Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Målarskolan sätter punkt med färgstark utställning

/
  • Jan-Arne Andersson målar lätt naivistiskt och mycket färgstarkt  i olja och akvarell. ”Men nu när målarskolan försvinner vet jag inte hur det blir”, säger han.
  • Rolf Kjellberg  sörjer över att målarskolan måste läggas ner.  ”Jag har utvecklats som pedagog och fått många goda vänner – men det egna måleriet har förstås fått stå tillbaka”.
  • Jan-Arnes blåvingade, fyrbenta insekt eggar fantasin.
  • Barbro Holmgren målar mest landskap.  Hon visar färgstarka oljor med motiv från hav och fjäll  i sin del av  utställningen.Foto: henrik Flygare

Frösö målarskola sätter punkt efter 24 år och närmare 400 elever. Ingen vill stötta verksamheten längre och dess grundare och eldsjäl Rolf Kjellberg ser sig ingen annan råd än att lägga ner.

Två färgstarka elever får visa upp sig på skolans sista stora utställning som hålls på Konsthyllan i Folkets hus.

Annons

Barbro Holmgren från Järpen och Jan-Arne Andersson från Östersund är två av cirka dussinet elever som deltar i Frösö målarskolas verksamhet denna sista termin. Två dagar i veckan är skolan, som numera ligger i Mörsil, öppen och då är Barbro och Jan-Arne där.

– Målarskolan betyder jättemycket för mig, säger Barbro som är förtidspensionär och har varit med sedan skolan flyttade till Mörsil för två år sedan.

– Jag har alltid varit intresserad av att måla, men här har jag äntligen fått möjlighet att utveckla min talang och det har varit så roligt.

– Dessutom har skolan en viktig social funktion. Det är ett bra sätt att komma ut och träffa andra med samma intressen.

Jan-Arne Andersson började i verksamheten 2004.

Han jobbar inom Micagruppen hos Diös på Frösö Strand tre dagar i veckan, och tisdag och torsdag åker han stadigt till Mörsil för att måla.

– Jag trivs på målarskolan, deklarerar han. Kort och koncist.

Rolf Kjellberg, som ganska tidigt valde bort sitt gamla yrke som ingenjör för att jobba med konst i olika former, är ganska nedstämd när han berättar om målarskolans öde.

– När vi startade 1986 var det med gott stöd från landstinget, berättar han.

– Vi bedrev terapiverksamhet, men i en lokal utanför sjukhuset och kurserna var också öppna för andra. Vi hade öppet både dag- och kvällstid hela veckan.

1990 ville inte kyrkan längre ha kvar målarskolan i sina lokaler i Valla centrum och man tvingades söka sig en lokal på stan i stället. 1992 fick verksamheten inte längre bedrivas som studiecirklar i kyrkans studieförbunds regi och målarskolan ombildades till en förening.

– Men vi hade fortsatt stöd av både landstinget och kommunen så vi klarade att hyra lokal och jag kunde ta ut lön för mitt jobb.

2007 drog sig kommunen ur och två tredjedelar av bidragspengarna försvann.

– Det var då vi flyttade till Mörsil. Konstsamlaren Lennart Olofsson, också känd som ”Lennart på skogen”, röjde ur vindsvåningen i ett annex hemma på sin gård och erbjöd oss att vara där.

I Mörsil har verksamheten rullat på två dagar i veckan fram tills nu, när även landstinget beslutat dra in sitt bidrag och därmed slår in sista spiken i kistan för skolan.

– Nu går det inte längre. Även om jag är pensionär och jobbar i stort sett ideellt numera så behöver vi faktiskt ha in några kronor till en blygsam hyra hos Lennart, säger Rolf.

Än är det några månader kvar till årsmötet, då föreningen Frösö målarskola kommer att upplösa sig själv, och fram till dess tänker Rolf, Barbro och Jan-Arne hoppas på att det ändå ska lösa sig på något sätt.

– Vi vet inte vart vi ska vända oss för att få loss de knappa 20 000 kronor per år som skulle behövas för att kunna fortsätta, säger Rolf. Men man kan ju alltid hoppas på en lottovinst...

Fast i helgen tänker nog varken Rolf, Barbro eller Jan-Arne gå och fundera alltför mycket på målarskolans framtid. Nu fokuserar de på utställningen. Barbro och Jan-Arne ser fram emot att få visa upp sin konst för en stor publik och Rolf är märkbart stolt över vad hans adepter har åstadkommit.

I morgon söndag är det vernissage.

– Fast utan champagne. Sånt har vi inte råd med, avslutar Rolf Kjellberg.

Mer läsning

Annons