Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magiskt, varmt och trösterikt med Bruno K. Öijer

/
  • Vi gavs en fantastisk föreställning av en poet som kan konsten att trollbinda och hålla publiken i ett fast grepp. 46 dikter i en drygt två timmar lång och välregisserad föreställning. Foto: Jocke Rolandsson

Annons

Den store poeten var i stan och vi var nära 300 förväntansfulla som strömmat till Gamla teatern. Efter en tre månader lång turné genom landet avslutade han sin odyssé här hos oss. Kandelabrar med levande ljus på scenen, ett försiktigt sorl och så plötsligt stod han där, svartklädd med svartsminkade ögon i det annars bleka ansiktet. Bruno K. Öijer – mytomspunnen och magisk poet som nu också blivit folklig. Läst och älskad av många. En skön blandning av Bob Dylan, Keith Richards och Dan Andersson.

Jag och min 19-årige son var båda lika tagna. Han, som aldrig läst en rad av Öijer, och jag, som formligen badat i hans dikter den senaste tiden. Vi gavs en fantastisk föreställning av en poet som kan konsten att trollbinda och hålla publiken i ett fast grepp. 46 dikter i en drygt två timmar lång och välregisserad föreställning. Som ett teaterstycke där skådespelaren inte behöver någon sufflör. Texterna sitter som berg och han manar fram orden med hjälp av magiska och väl inövade gester och rörelser. En koncentration inför varje dikt som liknar idrottsmannens minutiösa förberedelser, tänk Stefan Holm. Av och till sprack han upp i ett litet leende, liksom nöjd över sin insats och med situationen. Han är på bra humör, sa min bänkgranne. Inför pausen kom ett gott råd: Nu behöver jag ett glas vin, ni behöver två.

Vi fick höra en blandning av dikter från hans drygt 30 år långa produktion. De flesta var hämtade från den senaste Svart som silver, men det fanns också många texter från Giljotin (1981) och från den så kallade trilogin, framför allt från Det förlorade ordet (1995) och Dimman av allt (2001).

Det som får oss att sitta trollbundna är förstås orden i sig. Vem kan värja sig mot den fantastiska Hålla honom kvar om den vuxne mannen som ringer upp sin barndom och får prata med den sjuårige pojken som fått avbryta sin lek och verkar både upptagen och ointresserad. Och vem kan motstå den underbara Här utanför om skyskrapans behov av tystnad och vilja att skaka av sig alla kontor och företag. En dikt som han tillägnade misstron mot vår tids girighet och skamlösa bankdirektörer.

Att en kväll med Bruno K. Öijer blir så magisk får nog ändå tillskrivas hans scennärvaro och mycket speciella lästeknik. Någon kanske tycker att det är manierat, men det håller jag inte med om. Betoningarna och pauseringarna gör att orden blir till en slags musik. Inte så konstigt kanske för en poet som har så tydliga referenser till rock. Jag har sagt det förr, med gör det igen. En kväll med Bruno K. Öijer blir som en slags högmässa för oss som ingen kyrka har. Magiskt, högtidligt, varmt och trösterikt i en tid då vi behöver både tröst och energi.

Mer läsning

Annons