Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Magiskt med Patti Smith

Patti Smith

Stortorget

(Lördag)

Strax innan Patti Smith skulle gå upp på scenen så öppnade sig himmelen. Regnet kom med ett svagt ökande. Men det gjorde inte så mycket. Patti Smith levererade, trots den regnkalla kvällen.

Patti Smith är för mig en egensinnig punkdonna. Den sista beatniken från en svunnen tid. En ikon som banat vägen för artister som Kate Bush, Tori Amos, P J Harvey och Regina Spektor. En bestämd medmänniska som skivbolag inte kan styra som de vill. En tjej som gör sin grej och skiter i vad andra tycker och tänker. En kvinna som är som en bild av självständighet. En mor och mormor som har lika delar Joan Baez, Tim Hardin, Rolling Stones och Billie Holiday i sig.

Men en amerikansk storstjärna? En som kan mästa sig med Springsteen och R.E.M på den kommersiella marknaden? Knappast. Vi talar om en avantgarde artist som lika gärna målar eller skriver poesi som komponerar musik. En stor kulturpersonlighet och en förebild för kvinnor och män. Konstnärer och musiker. En inspiratör till Springsteen och framför allt R.E.M som fick henne att sjunga med i deras E-Bow The Letter 1996. När det hade varit tyst från Patti Smith sedan 1988 och alla trodde att hon gett upp musicerandet.

Men så kom "Peace and noise" 1997 och hennes kultstatus var mer eller mindre ett faktum redan där.

I fjol fick hon polarpriset och i år kom hennes elfte platta "Banga". Och i lördags stod hon på Stortorgets scen. Klart att det är stort. På ena sidan av mixerbordet hängde en stor affisch där det stod "Kultur för Tjejer hjärta Patti Smith". För den här stans utdöende kulturverksamhet var hon en välbehövlig bromskloss.

Trots regnet så hade många letat sig in på Stortorget. Unga som gamla. Hon fick direkt med sig jubel från publiken. Patti Smith öppnade starkt med "Dancing Barefoot" för att sedan övergå till den småputtriga reggaeflirten "Redondo Beach" från den mästerliga plattan "Horses". Även raspigt skön version av "Free Money" levererades till publiken hänförelse. Hon framkallade rysningar med Buffy Saint Marie insprirerade "Ghost Dance", och banne mig, tilltog inte regnet under just den låten. Ren magi.

Hon överraskade med en finstämd "Pissing In A River" och om möjligt så fick hon mig att tycka om den låten ännu mer. Naturligtvis så kom "Because The Night" direkt efter och skapade både det största jublet och en öronbedövande allsång. Hon fick, framför allt de yngre åhörarna, att höja på ögonbrynen med "Rock n´roll Nigger". Men om någon nu, mot förmodan, skulle ha ett visst huvudbry över texten, så är det bara att söka upp den på nätet.

Patti Smith vet hur man provocerar i text. Men på scenen var hon lite försiktig på scenen. Antagligen har det att göra med att hon under en turné 1977 bröt nacken efter att ha ramlat av scenen. Nu sa hon bara från scenen att hon ville kliva längre fram på scenen, men eftersom den var blöt, så var den hal och att hon var lite klumpig. En liten fin blinkning mot den allvarliga incidenten.

Hennes band var som ett tåg. Den bara rullade på och det fanns inte en ynka sak att gnälla på. Kanske var de lite för perfekta. Men så har gitarristen Lenny Kaye varit med sedan 1974 och trummisen Jay Dee Daughetry har varit med sedan 1975. Så att de är sampelta, kan man ju flörstå. Så det enda jag har att påpeka är att det fanns inte så mycket utrymme för leklusta. Utan var strikt perfekt.

Men det lilla var det enda jag hade att klaga på. I övrigt så var det trots regnet en magisk och på många sätt perfekt kväll.