Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maggropskittlande charmant utan skyddsnät

Pingpongbollar flyger mellan munnar, luftakrobatik kittlar i maggropen. "David och Fofo" som gästade Östersund i går kväll är charmerande nycirkus.

Annons

Länge var svensk nycirkus synonym med Cirkus Cirkör men åren går (19 sedan Cirkör bildades) och Danshögskolan heter nu Dans- och Cirkushögskolan. Artisterna blir fler och gör eget även om många jobbat med Cirkör. David och Fofo stod på scenen i mycket fina "Wear it like a crown", en uppsättning som gästade Östersund två gånger. I fjol syntes de också på scen här när Estrad Norr samarbetade med Nordiska kammarorkestern i "Pajazzo".

En fladdrande flygavgångstavla ställer en rad FAQ:s (vanliga frågor): "Har du någonsin tappat henne?" (i talad text omformulerat till mer genusmedvetna "Har ni någonsin tappat varandra?") och "Känner ni Joe Labero?"

Deras parrelation utgör en dramaturgisk utgångspunkt för det som utspelar sig på scenen. Kofferthögarna signalerar en tillvaro på turné. Den klassiska cirkusens ständiga leende och häppande hopp är här ett artistpar i gräl. I ett tidigt akrobatiskt nummer där Fofo via en upp och nedvänd position färdas från Davids axlar till golv och varje del av rörelsen benämns och förlängs. Det hade kunnat göras i ett flygande svep men här synliggörs risktagandet och hur svårt det som ser enkelt ut är. När rörelsesekvensen sedan återkommer i ett mer utsatt läge ligger den första sekvensen kvar i minnet som en kopia.

Pingpongbollarna är i stor variation ständigt återkommande föreställningen igenom. De studsar mellan munnar och händer på hög höjd och låg. FAQ-frågan om någon av dem svalt en pingisboll känns helt relevant när jag reflexartat gulpar till efter att ha tappat räkningen på hur många pingisbollar som finns i en mun.

Utflyttade Östersundsmusikerna Sara Rumars och Henrik Ekbergs musik är filmisk och tar mig till rökiga barer med starka färger i sena timmar, till repetitivt långtråkiga semesterparadis, in i spikpianots slapstickartade humor och till den stora saknaden i ett maggropskittlande luftakrobatiskt tygnummer signerat Fofo. Helheten är charmerande men den dramaturgiska linjen ibland något hattig. Slutnumret är strålande där samspeltheten och det stora risktagandet gifter sig i en trapets många meter över marken – en metafor så god som någon för en parrelation utan skyddsnät.