Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyckat, men inga överraskningar

/

Annons

Det var en fullsatt och uppskattande teatersalong som tog emot Lise och Gertrud när de i måndags kväll besökte Östersund med sin 10-årsjubileumsshow.

De har varit här förut, men för mig är det första gången jag ser dem live. Scenen är sparsmakad men ändå uttrycksfull: en vit oval matta, två svarta stolar, en fond som skiftar färg från isblått till intensivrött via mysgrönt. Där, på stolarna, Lise Hummel och Gertrud Stenung, samt Gertruds elförstärkta cello som bygger showen tillsammans med de bådas röster.

Inga stora åthävor i övrigt, det är där som den verkliga behållningen ligger. När cellon stiger fram i förgrunden och låter slingrande svartsjukeormar måla Alanis Morisettes You ought to know. När de bådas stämmor flätar sig runt varandra i ett suveränt samspel. Musikaliskt är allt verkligen tajt och högklassigt genomfört.Det är David Bowies Life on mars och Beatles Eleanor Rigby. Zappas Bobby Brown får rapp och rolig svensk text om Pastor Green och Beatles Help! blir direktöversatt till Hjälp mig (av någon anledning jag inte förstår med tjocka l) och kommer närmre sin publik. Det handlar om lycka: om spännvidden mellan att vara lycklig och att vara lyckad. Om att fånga dagen i flykten. Och stressen att inte hinna det.

Den något kryptiska titeln "Liv är att ta sig ut" får sin hemlighet avslöjad tidigt. Den kommer sig av en manipulerad varningsskylt vid ett tågfönster "Livsfarligt att luta sig ut". En mening som förvandlats i sin motsats. Mittemellan de två uttrycken ligger showen. Liv är, onekligen, att ta sig ut. Att födas med ett skrik. Det finns alltid en dörr ut. Samtidigt som det kan vara livsfarligt att luta sig ut.

Tänkvärda sanningar som balanserar på randen till kylskåpsmagneternas förlovade land levereras. Något som Lise och Gertrud verkar medvetna om och i ett metaskikt av framgångspredikan och självförhärligande blir de till coacher och vi i publiken till gruppen som ska känna in budskapet. Det är möjligt att det är i det där förbehållet jag fastnar. Eller snarare inte fastnar. För samtidigt som jag njuter av showen musikaliskt så är den tematiskt märkligt undanglidande. Jag sympatiserar med väldigt mycket i texter och budskap, men överraskad blir jag inte.

Mer läsning

Annons