Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lyckad nypremiär för Vildhussen

Min plats på vridläktaren är sponsrad av Svarthålsforsens kraftverk, forsen som till sist blir Magnus Huss död. Svarthålsforsen. Namnet låter som den sugande underströmmen i Örjan Lidéns musik, som älvens obetvingliga makt.

Annons

Det är torsdag kväll och nypremiär för Vildhussen vid Döda fallet och den vridläktare som byggdes för urpremiären 1992. Enstaka scener från då har etsat sig fast i mitt minne, som den starka monolog där katastrofen bevittnas.

Döda fallets historia berättas här silad genom Måns Månssons (aka Magnus Huss) livsöde, en ung man som går ut i världen för att vinna ära, gods och gull – eller i alla fall 100 riksdaler och ett halvt sågverk. Han möter också kärlek, den äkta förlorade och den nödvändiga arrangerade.

Regissören Eva Gröndahl har valt ett teatralt grepp där lufthästar och luftbåtar blir på en gång självklart trovärdiga och underbart komiska. Karaktärerna är förstärkta i sina drag på ett sätt som för tankarna till den folkliga teaterformen commedia dell’artes fasta roller och samtida populärkultur. Onda och goda är lättidentifierade men det finns en rörlighet på skalan. Anders Wiréns scenografi och kostym arbetar också med svartvita detaljer och grälla färger, en förstärkning av verkligheten. Greppet är nödvändigt för att göra tre och en halv timmas underhållande och engagerande teater av en historisk naturkatastrof.

En invändning är att de som drabbas hårdast av naturkatastrofen blir till ett anonymt kollektiv och inte till enskilda livsöden utan närmast skriver in sig i naturlaget i den genomgående konflikten mellan kultur och natur. De återkommande godstågen i dalgången som medför korta, snyggt införlivade pauser, sätter fingret på spelets stora konflikt: råvarutransport. 

Jag gillar verkligen Jens Nilssons slängigt vårdslösa Vildhuss, Stalle Ahrremans beräknande handelsman, hur Ellen Hennig ger Emilie konturer, Gisela Nilssons änkefru Dahlman och Anders Öhströms försupne präst, Lennart Lidströms kvicka text, hur dalgången kastar tillbaka sitt eko och mycket annat. Gå och se, och glöm inte ullstrumporna.